”Jag har väntat och längtat efter att berätta den här historien i 50 år. Under den tiden har jag ofta hört de vackert kakofoniska ljuden från den här staden tydligt i mitt huvud. Nu, efter alla dessa år, har jag lyssnat och skrivit ner det jag hörde”. Med de känslosamma orden och gråten i halsen introducerade filmskaparen och skådespelaren Kenneth Branagh sin nya film ”Belfast” (2021) inför premiären vid filmfestivalen i Toronto. Branagh har här tagit en intim avstickare från sina muskulösa Hollywood-filmer till lika vemodigt som mysigt resultat.
Filmens nioåriga huvudkaraktär Buddy spelas av den pigga nykomlingen Jude Hill och är en semibiografisk version av Branagh själv. När vi först möter honom är hans liv stöpt i stabilitet och trygghet, präglat av gemenskapen i kvarteret, kärleksfulla föräldrar (Jamie Dornan och Caitríona Balfe) och en fäbless för gamla västernfilmer. När ”the troubles”, de blodiga konflikterna mellan nordirlands protestanter och katoliker, når Buddys skyddade värld tornar en oviss framtid upp sig.
Trots mörkret i den historiska bakgrunden alstrar den svartvitt fotade filmen glädje, framtidstro och medmänsklighet. Branagh, som både skriver och regisserar, fokuserar inte på de omtumlande externa faktorerna, utan lyfter istället fram det hopp och den envisa irländska glöd som ryms innanför hemmets fyra väggar. Det märks väl att han har en enorm men bitterljuv kärlek för tiden, platsen och människorna och det är det bultande hjärtat i berättelsen. En stundtals utslätad men fin film.
