Artikeln publicerades 27 november 2021
Triers spaningar om samtiden är lika träffsäkra som alltid
Under de senaste tio åren har den norska regissören och manusförfattaren Joachim Trier gång på gång befäst sig som en av de mest intressanta och träffsäkra rösterna inom skandinavisk film. “Oslo, 31 augusti” (2011) hyllades välförtjänt för sin osminkade skildring av existentiellt sökande, engelskspråkiga debuten “Louder than Bombs” (2015) satte honom på den internationella kartan och “Thelma” (2017) är en sorgligt bortglömd hyllning till genrefilm.
“Världens värsta människa”, den tredje delen i den löst sammanhängande “Oslo-trilogin” (där även “Olso, 31 augusti” och Triers debutfilm “Reprise” från 2005 ryms), bryter sannerligen inte trenden. Med berättelsen om den 30-årskrisande och splittrade Julie (Renate Reinsve) som utgångspunkt målar Trier upp ett vemodigt men kärleksfullt porträtt av samtidens mångfacetterade relationer. Julie och människorna i hennes närhet brottas med allt från otrohet och oväntade graviditeter till ödeläggande sjukdomar och politisk korrekthet, samtidigt som de försöker navigera genom den moderna kärlekens stormiga farvatten.
Alla som någon gång har bråkat med sin partner om när det är dags att skaffa barn, alla som i vuxen ålder fortfarande inte vet “vad de ska bli när de blir stora”, alla som har en trasig relation med en förälder och alla som någon gång har velat börja om på helt ny kula i livet kommer känna igen sig i Triers ögonöppnande spaningar. Reinsve (som prisades vid filmfestivalen i Cannes för sin prestation) och Anders Danielsen Lie och Herbert Nordrum, som båda spelar män i Julies liv, är alla fantastiska och når nästintill dokumentär autenticitet i sina finstämda gestaltningar. Det kommer inte som någon överraskning att Norge har valt ut denna pärla till film som årets Oscarsbidrag.
