Linda Olsson: Alltså, vilken sjuk upplevelse detta har varit, både för hjärta och hjärna. Jag vaknade på tävlingsdagen och tänkte ”jag ska fokusera på att ha kul, ta det lugnt och njuta”. I ärlighetens namn har inte träningen fått den platsen i mitt liv de senaste två månaderna, som den förtjänat. Men när jag stod vid Kattrumpan och hade simmat ut till startlinjen, så vaknade tävlingsjäveln i mig, träningsmässigt redo eller inte. Men det visade sig gå över förväntan ändå. Simningen på 18 minuter gick långt över förväntan, lagom svalkande i vattnet och ingen trängsel där jag låg och skvalpade fram.
Bytet till cykling fick ta tid, jag var darrig både på händer och ben. Sen när jag väl satt på cykeln så var det bara att tugga. 35 minuter tog mina 1,8 mil. Glatt. Och sen in in omväxlingsområdet för att dra på sig löparskorna.
Tunga cementklumpar kändes det som. Jag fick verkligen en chock av hur stelt och tungt det kändes. Men, jag imponerade ändå på mig själv och tog mig runt 4,2 km på 34 minuter.
Och målgången då… Björn Mortensen stod för loppets mest fantastiska 40 meter. Väl springandes på röda mattan stod gråten mig upp i halsen, Björn hejade, ropade mitt namn och gjorde high-five! Kulmen av mental påfrestning, fysisk ansträngning publikens jubel gjorde att tårarna började spruta när jag passerade mål. Jag kom över mållinjen på 1:33. Jag hade en innerlig önskan att få komma in på 1:30, men kände att 1:40 är realistiskt. Vilken lycka att få resultatet!
Jag är grymt imponerad av mig själv, inte minst stolt och otroligt glad att jag gjorde det. Jag, Angelica och Sara lovade varandra för ett år sedan att vi skulle stå på startlinjen 2016. Och det gjorde vi. Jag genomförde det och jag höll mitt löfte, det kändes viktigt. Och 2017 kommer jag stå på startlinjen igen, men med en bättre tid i sikte. 1:20 är mitt mål då.
Ett stort tack till mina fina lagkamrater, Angelica och Sara. Tack till Kalmarposten för det ärofyllda uppdraget och peppen – detta är tack vare er. Tack till Anna & Jonas Carlander på Peak Performance Kalmar/Prestationskläder för vår mundering – jag kände mig oerhört snabb och snygg. Tack publiken för att ni fick mig att orka lite mer, era hejarop är guld värda. Jag börjar ana en träningsmänniska i mig själv – och det är väl den största vinsten. Ha en underbar höst alla – hoppas vi ses vid startlinjen nästa år!
Kram / Linda
Sara Sandén: Vart ska jag börja? Så här ett dygn efter genomförandet av Kalmar Minitri som under hela året varit mitt mål. Vilken härlig upplevelse! Adrenalin som sprutar ut genom öronen! Men logistik och barn var jag och familjen i god tid i stan för att inte behöva stressa och för att få möjlighet att njuta av kvällen. Ändå så kommer jag med andan i halsen ner till startområdet och det strular med min nummerlapp mm. Detta gör att jag kommer springande ner i startfållan några minuter innan start. Då är adrenalinet och pulsen hög och på kort från min man ser jag hur sammanbiten jag är. Jag har i denna stund så sjukt höga krav på mig själv och vill verkligen prestera mitt bästa, tyvärr hinner jag inte riktigt njuta av stunden. Tyvärr en av mina svagheter…
Väl ut i vattnet lugnar det ner sig och när simningen är igång känns det ok. Dock blir simningen så mycket tyngre än vad jag föreställt mig. Fram till bron känns det rätt bra och för att bara simma bröstsim och inte vara en van simmare känner jag att jag är ok med. Där börjar jag tyvärr känna hur strömt det blir och jag kommer ingenstans. Pga vattentemperaturen börjar jag få krampkänningar i vaderna vilket gör att varje gång jag tar i, känner jag av krampen. För att ens ta mig framåt behöver jag varva med ryggsim. Där ute i vattnet, 150 meter från uppgången, tror jag att jag ska behöva bryta för krampen.
Väl upp på cykeln känner jag mig stark. Varje gång jag drar ner på farten påminner jag mig själv om att jag har lovat mig själv att ta ut mig så mycket jag kan. Jag stöter på mina lagkamrater som gått upp före mig i vattnet och jag känner att jag blir ännu starkare när jag ser dem. Det är tillsammans vi ska fixa det här! Publiken står längs med hela vägen vilket också gör att man vill ta i ännu lite mer. Jag lyckas uppnå en snittfart på ca 32 km/h vilket är över förväntan och jag är såå nöjd.
Jag var förberedd på en tuff löpning där benen känns som gele och sten i en kombination. Angelica springer förbi mig någonstans under vägen och ligger några meter framför mig under halva loppet. Det är skönt att ha en rygg att ta fasta på. När jag når rondellen efter Fredriksskans möts jag av så mycket rop från vänner och familj att rakan vid pressbyrån ger upphov till gåshud och ännu mer adrenalin. I denna stund kan jag verkligen ta mig tid att njuta av det. Även här når jag en tid som jag är mer än nöjd med, 20,56 min vilket innebär under 5 min/km.
Jag måste dock erkänna att prestationen och tiden är jätteviktig för mig och vet inte om jag någonsin kan bli helt nöjd, oavsett vilken tid jag tagit mig i mål på. Vill alltid lite till och lite mer än vad jag lyckas med. Det är sådan jag är! Jag ska helt ärligt säga att jag inte är helt nöjd med resultatet på 1:19:10, trots att jag verkligen vill vara det. Jag är sjukt nöjd med de två sista momenten där jag presterade mer än jag kunnat räkna med. Men simningen är en besvikelse och 5 min är mycket på så korta sträckor. Utmaningen, för er som inte gjort en minitri och tycker att det är korta sträckor, ligger mycket i att ligga på så hög puls under mer än 1 h. Jag hade en snittpuls på 164 genom hela loppet.. Men man tror ändå att man alltid kunnat ge lite mer…
Jag är så glad över att KalmarPosten drog med oss på ”Målgång Kalmar 16″ och det har gett mig så mycket mer än bara Minitriupplevelsen. Jag har verkligen förstått att för mig ger en utmaning så mycket mer till livet. Det adderar något jag inte vet om jag upplevt innan. Nu är jag på nästa utmaning, tillsammans med min man Tobbe. Crawlkursen är bokad och nästa år siktar vi på Swimrun
Tack till er alla som följt oss under denna fantastiska resa tillsammans med KalmarPosten och tack till Jonas och Anna Carlander på Prestationskläder som bidragit med utrustning.
//Kram Sara
Angelica Neüman: Idag är det dagen efter mitt års stora idrottsprestation och målet som funnits med mig och mina girls sedan drygt ett halvår. Jag är en glad motionär som älskar att träna och gillar sjyssta träningsprylar MEN väljer att först och främst fokusera på de pass jag kan genomföra, hitta känslan och kontakten i kroppen och inte att köpa den flaschigaste cykeln, den dyraste våtdräkten etc. Därmed inte sagt att en ny cykel står på önskelistan, kan man ändra sin födelsedag tro…
Loppet igår var ren och skär glädje, från börja till slut! Kroppen var med, huvudet var med och inte minst publiken. Denna folkfest som får hela Kalmar att vibrera. En del säger att det var mycket mindre folk ute och hejade på. Jag vet inte men min känsla är att det var som det brukar under detta lopp. Publiken är fantastisk, ni anar inte vad det betyder att få höra sitt namn och alla hejarop längs vägen.
Men hur gick det då, ni som följt den här bloggen kanske vill få höra om personbästa och tider som briljerar. Här får ni min sammanfattning.
Dygnet innan fokuserade jag på god sömn, bra mat regelbundet samt mycket vätska med lite extra energi i.
2 timmar innan start köpte jag nya simglasögon. Jag vet, man ska använda prylar man testat ordentligt innan! Men detta köpet visade sig vara ett riktigt bra köp. Första gången jag kunde simma utan att de där jäkla glasögonen gör ont eller att det läcker in en massa vatten.
Jag klev i vattnet med tanken att jag simmar bröstsim hela vägen men jag fick lite feeling och varvade med crawl. Över till cykelmomentet, hela sträckan kändes bra och benen var pigga. Vid Lindsdal ser jag mina lagkamrater i lag Minitri och vi får chans att heja på varandra.
Med lite stumma ben ger jag mig ut på sista momentet och det går bra, känner dock att vaderna är stela. Blir lite orolig för att jag ska få kramp men här försöker jag plocka fram lite jävlar anamma. Och under upploppet är det publiken som bär mig framåt och i mål. Känslan av att passera den röda mattan är grym.
Tiden då, ja om jag ska vara helt ärlig så blev jag skitbesviken. Jag skulle ju ta min tid jag hade för 2 år sedan men årets tid slutade på 2 min sämre. Men istället för att deppa ihop för detta så har jag nu nya mål i sikte och ser fram emot många träningspass framöver. Jag är inte klar med triathlontävlingar, var så säker.
Jag vill tacka KalmarPosten för att att ni gav mig/oss den här chansen och för alla goa minnen. Jag vill tacka Jonas och Anna på Prestationskläder som sett till att vi har haft kanonbra och snygga träningskläder från Prestationskläder. TACK!
Nu skriver vi nya mål och en plan för att nå dem!
//Kram Angelica
