En karta från 1818 ger en unik inblick i hur Öland såg ut för drygt tvåhundra år sedan. Befolkningen var större än idag, och livet präglades av brist på modern teknik och isolering.
Den karta som visas här gavs ut år 1818, vilket gör den drygt tvåhundra år gammal. När den tillkom var Ölands befolkning större än vad den är i dag, och cirka nittio procent av befolkningen var sysselsatt inom jordbruket. Därutöver fanns förstås präster och klockare, handelsmän, hantverkare och skeppare, med flera yrkesutövare.
Livet för tvåhundra år sedan präglades av avsaknaden av många av de bekvämligheter vi idag tar för givna. Befolkningen saknade elektricitet och telefon, och möjligheterna att resa var begränsade till primitiva färjor. Järnvägar och bilar fanns inte, och folkskolor existerade inte heller.
En stor begränsning för ölänningarna var bristen på en fast förbindelse med fastlandet. De färjor som trafikerade Kalmarsund var enkla segelfarkoster. År 1823 inträffade en tragisk olycka då en färja kantrade i Kalmarsund och omkring fyrtio personer omkom.
Det centrala vägnätet på Öland i början av 1800-talet liknade dock till stor del dagens. Det platta landskapet underlättade anläggandet av tämligen raka vägar, till skillnad från fastlandet där vägarna slingrade sig fram mellan berg och sjöar.
År 1818 var Öland indelat i ett trettiotal socknar och två områden, Ölands södra mot och Ölands norra mot. Denna indelning motsvarar ungefär dagens indelning i kommunerna Borgholm och Mörbylånga.
Borgholms stadsplanering, som hade antagits ett par år tidigare, bestod av ett rutmönster av gator och ett torg som vi kan känna igen idag.
Ortnamnen på kartan visar på språkets utveckling. Glömminge stavades med ett ”m”, Röhälla som Rödhäll, och Backaborg som enbart Borg, vilket senare utvecklades till Gråborg.
Öland hade år 1818 omkring 1 700 väderkvarnar. Många gårdar hade egna kvarnar, och virket från öns ekskogar användes i stor utsträckning till att bygga dessa.
År 1816 och de följande åren drabbades norra halvklotet av en svår klimatförändring, orsakad av ett vulkanutbrott i Indonesien. Detta ledde till missväxt, hungersnöd och epidemier.
Under denna tid inledde även poeten Erik Johan Stagnelius sitt författande. Han växte upp i Gärdslösa prästgård, där hans far var kyrkoherde. Det vattendrag som rinner nära kyrkan, Fis kebäcken, omnämner Stagnelius som ”Silverbäcken” i sina dikter.
Betraktelsen avslutas med ett citat ur Stagnelius dikt ”Blott en av hundra stjärnors fall”.
