Kalmarkillen Martin Wallgren genomförde under lördagen sin tredje Ironman. Tiden blev en personlig framgång, men dagen efter loppet känner han sig sliten och kämpar mot en begynnande förkylning.
Det är tidig lördag morgon när Martin Wallgren, boende i Kalmar, står i startfållan inför sin tredje Ironman. Under dagen följde en fotograf honom loppet igenom. Martin Wallgren gick i mål på 11 timmar och 17 minuter.
– Jag mår väl som jag förtjänar. Benen är alltid värst framåt söndag eftermiddag, kväll, det är riktigt mört. Under veckan har jag intalat mig att jag inte har varit på väg att bli förkyld men nu känns det att kroppen är lite nedbruten och förkylningen börjar blomma ut, säger han.
Känslorna kring loppet är positiva.
– Jag är jäkligt nöjd, det blev lite bättre än jag hade kunnat tro. Min känsla är att det var väldigt goda bra yttre förhållanden med medvind från södra till mellersta Öland och även över bron och hela vägen till Läckeby. Det gjorde att jag kunde hålla uppe en bra cykling. Sen har jag förberett mig så bra det bara har gått. Jag hade ett mål att ta mig in på under 12 timmar, men jag har också haft känslan av bättre tider i kroppen och så länge man känner sig stark är det bara trycka på.
– Direkt efter loppet går man i ett glädjerus att man har gjort det och sen är det en mental trötthet dagarna efter. Det är en så lång dag och man hinner reflektera en hel del under loppet, det är de tankarna som ligger grund för hur man mår under dagen med.
Framför allt är Martin nöjd med simningen och cyklingen.
– Framför allt är jag jäkligt nöjd med simningen och cyklingen, att det gick enligt plan, till och med lite bättre.
Under löpningen uppstod dock motgångar.
– Jag hade ganska mycket bekymmer med magen i början av löpningen. Det gjorde att det kändes lite kritiskt under första halvan av löpningen. Men Coca-Cola är tydligen en bra grej i det läget, det ger snabb energi.
– Det gjorde också att jag fick försöka ställa om. Jag hade tänkt att jag ville springa maran på under fyra timmar, men det förstod jag att skulle inte gå så då ställde jag om fokus till 4:10 och det lyckades, jag sprang på 4:08, så där finns lite att ta av om jag vill göra det igen.
Minnen från dagen?
– Allt stöd man får längs vägen, framför allt från familj, nära vänner och andra som är med en sådan här dag och även från de man inte känner som ser namnet på dräkten.
Framtiden?
– Det ger mersmak när man slår sitt mål, och lite med råge. Jag känner inte idag att jag är redo att anmäla mig på nytt och det gjorde jag inte förra året heller, utan man väger för- och emot. Så här första dagarna efter är det alltid svårt, man känner sig kluven.
