Klimatförändringarna är ett faktum och beror på mänskliga utsläpp av växthusgaser, enligt en bred vetenskaplig enighet. De effekter som observeras, såsom extremväder och stigande havsnivåer, accelererar och kräver omedelbara åtgärder.
Sedan slutet av 1990-talet har koldioxidhalten i atmosfären ökat från 352 till 420 miljondelar, den högsta nivån på tre miljoner år. Redan 1856 visade Eunice Newton Foote växthuseffekten, och Svante Arrhenius beräknade 1896 att en fördubbling av koldioxidhalten skulle leda till en global temperaturökning på flera grader. Problemet är inte den genomsnittliga temperaturökningen i sig, utan den ökade energimängden i atmosfären som leder till stormar, havsnivåhöjningar och torka.
Lars G:s påstående i en tidigare artikel om att klimatförändringarna beror på naturliga variationer avfärdas av forskningen. FN:s klimatpanel (IPCC), meteorologiska världsorganisationen (WMO), EU:s jordobservationsprogram (Copernicus) och NASA är alla eniga om att utsläpp av växthusgaser är den drivande orsaken. Den nuvarande eran, Antropocen, kännetecknas av människans påverkan på planetens livsuppehållande system, där sex av nio planetära gränser redan har överskridits.
Exempel på observerade effekter inkluderar avsmältning av polarisar, stigande havsnivåer, minskande glaciärer och snötäcken, samt en ökning av extrema väderhändelser som orkaner, skyfall och långvarig torka. År 2024 upplevde 44 procent av jordens landyta extrem hetta. Invasion av nya arter, spridning av tropiska och fästingburna sjukdomar, samt allt vanligare okontrollerbara bränder är ytterligare konsekvenser. Antalet klimatflyktingar kan komma att uppgå till hundratals miljoner, och kostnaderna för skadorna ökar stadigt. Exempelvis beräknas skadorna av bränderna i Los Angeles uppgå till över 1500 miljarder kronor.
Enligt IPCC måste utsläppen av växthusgaser minska med 50 procent till 2030 och upphöra helt i rika länder till 2040. Samtidigt krävs återställande av förstörda naturmiljöer, klimatanpassning av jordbruket, ökat CO2-upptag i skogar, förbättrad energieffektivitet och ett avskaffande av subventioner för fossila bränslen. Beteendeförändringar, särskilt gällande transporter och livsmedelskonsumtion, är nödvändiga.
Det finns stora skillnader i utsläpp mellan rika och fattiga länder och grupper. I Sverige släpper den rikaste procenten av befolkningen ut 42 ton CO2 per person årligen, medan den fattigaste halvan släpper ut 4 ton per person.
Samtidigt minskar demokratin globalt och autokratier ökar, vilket leder till urholkning av mänskliga rättigheter, ökad korruption, kunskapsförnekelse och populism. Denna trend måste brytas även för klimatregeringens skull. I Sverige försämras nu förutsättningarna för förnybar energi genom högre elskatt och sänkta skatter på fossila bränslen, vilket ökar utsläppen trots den eskalerande klimatkrisen.
Trots den dystra bilden finns positiva tecken: 7 av 10 svenskar vill att klimatpåverkan beskattas mer, enligt en rapport från Naturvårdsverket. Arbetet i nätverk som Klimatkommunerna och Viable Cities, samt i ideella organisationer, företag och bland enskilda, måste fördjupas. Alla goda krafter behöver enas kring den nödvändiga omställningen, eftersom varje ytterligare temperaturökning förvärrar kriserna.
