En bussresa i det nya året blev en ögonöppnare för skribenten som funderar över människors bristande hänsyn.
Låt mig börja det nya året med att vara lite småbitter, så att jag sen kan fortsätta resten av 2025 med mer positivitet och munterhet.
Det var en situation som inträffade under en bussresa häromdagen. Jag hade gjort en intervju och skulle ta bussen från Norra vägen tillbaka in till centralstationen. Kallt som attan ute så den varma bussen såg jag fram emot.
Bussen anlände, och när jag klev på var den så packad med folk att det knappt gick att gå en meter in. Men döm min förvåning när jag ser vilka som står upp i gången framför mig. En äldre herre i 90-årsåldern, en pappa med två små barn, en kvinna med en nyfödd i bärsele, en gravid kvinna och en till äldre herre i samma ålder som den första. Utöver dessa är det en del gymnasieungdomar som står. En eloge till dem.
Tittar mig runt. På platserna uppmärkta med blå klisterlapp med en figur med käpp, där sitter två tonårsgrabbar.
Tittar åt andra hållet, mot sätena där man kan sitta fyra, två och två vända mot varandra. Där sitter en man i 50-årsåldern, och på sätet bredvid honom ligger hans ryggsäck. Mitt emot honom en ung tjej och vid sidan om henne en medelålders man. Längre bort än så kan jag knappt se eftersom bussen är så knökad med folk. Och dagens väglag? Snö, is och halt som attan.
Jag har sett alltför många dash cam-filmer swisha förbi i sociala medier för att förstå att vi som står upp kommer flyga som vantar vid en hård inbromsning eller en krock. Är nära på att ta ur mina hörlurar och vråla på mina medpassagerare att de ska lämna plats åt andra. Inser sedan att detta inte är ett lämpligt beteende en måndagsförmiddag på en fullknökad buss. Eller inte lämpligt någonsin, när jag tänker efter. Vill heller inte skrämma barn eller ge någon av de äldre herrarna en hjärtinfarkt. Jag gjorde medpassagerarna uppmärksamma på problemet på ett snällt och försiktigt sätt istället, trevlig och svensk som man är. Men kanske eventuellt råkade blänga surt i smyg också.
Självklart förstår jag att folk kan ha nedsättningar som inte syns för andra med blotta ögat, och som kräver en sittplats.
FRÅGAN
Men, jag tror faktiskt inte att det är statistiskt möjligt att såpass många har det samtidigt, på just den här bussresan.
Vihar väl inte alltid varit så här obrydda kring andra människors välbefinnande? Eller har vi det?
Jag hann under min blängbussresa fundera på vad det här beteendet kan komma sig. Hinner skylla på både 40-timmars arbetsvecka i ett stressat samhälle där man ska hinna med att jobba, handla, städa, tvätta, ta hand om familj och sociala relationer och allt annat som livet kräver. Tänker att vi kanske vänder oss mer inåt i oss själva, blir mer egocentrerade, för för att vi helt enkelt har så fullt i huvudet av allt kring våra egna hektiska liv så att vi har svårt att även hinna bry oss om andra. Eller kanske beror det på att vi fastnar i telefonerna och inte tittar upp och ser vår omgivning? Eller är vi inte lika väluppfostrade längre?
Jag sitter tyvärr inte på de rätta svaren, men jag fick i alla fall en tankeställare för min egen del, om att försöka titta upp och se situationerna som pågår runt mig. Se människorna, även om de bara befinner sig i min värld under en tio minuters bussresa. Vi kan väl bättre? Jag lovar att försöka. Och en värmande bussresa blev det ju alla fall! Det kan man inte klaga på.
