Med djungelns faror och urbefolkningens villkor i åtanke genomförde Mats Strömberg en resa till Amazonas. Han mötte bland annat en 16-årig pojkes familj.
Amazonasfloden med världens största djungelområde har ända sedan 1500-talet lockat upptäcktsresande och andra äventyrare. Portugiserna letade efter kanel, spanjorerna fann mineraler och den stora gummirushen på 1800-talet drog penninghungriga människor från hela världen. Alla utnyttjade urbefolkningen som fick leva som slavar. De gjorde givetvis motstånd och än idag finns ett område som myndigheterna avråder att resa till. De senaste som försökte kom aldrig tillbaka.
Mitt fredliga besök startade i den nu förfallna nybyggarstaden Coco och fortsatte uppför floden i motorkanot fyra timmar till Sani Lodge, beläget vid bifloden Napo, som en grupp indianer byggt så nutidens besökare ska kunna bo komfortabelt mitt i djungeln. Därifrån görs utflykter på floden och i djungeln.
Djur och natur
I djungeln var stövlar obligatoriskt på grund av ormar och annat på marken. Trädstammar fick vi inte ta i eller luta oss emot, det fanns risk för giftiga insekter och maskar. I floden fanns blodtörstiga pirayor och sex meter långa kajmaner. Men mest av allt sköldpaddor som i mängder satt uppkrupna på stockar som flöt förbi.
Jakt och fiske
Vid fiske används barbasco, en sövande ört indianerna lägger i vattnet som gör det lätt att fånga fiskarna med händerna. Vid jakt av vildsvin, apor och annat är blåsrör det vanligaste vapnet. De doppar de en dm långa och mycket tunna pilarnas spetsar i curare, ett gift som förlamar musklerna och leder till döden. Blåsrören är två–fyra meter långa och mycket träffsäkra. Det behövs inte mycket kraft när man blåser.
Besök hos urinvånare
Med 16-årige Dayton som paddlade min kanot uppstod bra kontakt vilket gjorde att jag med ”lock o pock” lyckades övertala honom att morgonen därpå hämta mig i sin kanot för att besöka hans föräldrahem. Efter en timmes kanotfärd fortsatte färden på djungelstigar. Alla urinvånare längs floden är tilldelade tomtmark som sträcker sig två km in i djungeln. Höga träd och röda jätteblommor kantade stigen. Vi gick på spångar över bäckar, apor tjattrade i träden. Det var mycket grönt tätt inpå. Fuktigt och varmt.
Plötsligt öppnade sig en glänta där några hus låg. En vakthund skällde och flera vuxna och massor av barn kom emot oss. Det var Daytons familj och släktingar. Huset var stort och hade golv och tak utan väggar på grund av värmen och byggt en meter över marken för att hindra översvämning vid regn. På golvet satt Daytons mamma och systrar och lekte med sina småbarn. På kvällen rullades mattor ut som de sov på. Alla i samma rum. Elfanns inte men brunn hade de och vattenkran på utsidan. Där fanns också rätt stora trädgårdsland där de odlade grönsaker. Även medicinalväxter som var bra mot allt. När jag frågade efter toa pekade de ut i skogen. Inne i huset var en grill varm hela tiden. På den låg det nästan decimeterlånga larver, apkött och något annat. Det jägarna hade med sig hem. Allt sköljdes ner med Chicha, en hembryggd alkoholhaltig dryck som blev starkare ju längre dagen led.
Ja, det var mycket den här dagen men några amazoner, kvinnliga krigare som gick omkring nakna och stred med pil och båge, såg jag inga. Även i djungeln fanns lagar: Skolplikt. Giftasälder lägst tolv år. Abort straffas med fängelse ett–tre år. Staket/stängsel ej tillåtet. Socialhjälp till de fattigaste familjerna.
