Min pappa Toni Erdmann (Film, SVT Play) Artikeln publicerades 28 september 2020
Filmtips: Humor och svärta i oemotståndligt skön symbios
Maren Ades nästan tre timmar långa “Toni Erdmann” (2016), ett drama om den trasiga relationen mellan en far och dotter, borde inte fungera men håller hela vägen till den fantastiska finalen. Med hjälp av både humor och svärta gör hon upp med allt från påklistrad ytlighet till begreppet familj på träffsäkert vis.
Sandra Hüller spelar Ines, en hårt arbetande konsult som flyttat från Tyskland till Rumänien för att klättra på karriärstegen. Hennes ensamma pappa Winfried (Simon Simonischek) har tappat greppet om henne och deras relation är minst sagt kall. När hans älskade hund dör och livsgnistan falnar bestämmer han sig för att för att försöka laga deras relation till varje pris, vare sig Ines vill det eller inte. Det låter på pappret som ett ganska konventionellt och gjort upplägg, men regissören och manusförfattaren Maren Ade är smartare än så. Winfried har nämligen en förkärlek för pranks och att spela diverse ”karaktärer”, något som han utnyttjar till fullo när han sätter sin plan i verket. Helt oväntat dyker han upp i Bukarest och när Ines direkt distanserar sig från honom nästlar han istället in sig i hennes professionella sfär som den excentriska affärskonsulten ”Toni Erdmann”.
Kollisionen mellan Winfrieds avskalade hippie-liv och Ines polerade, ytliga och stressiga motsats är total, vilket leder till både känslosamma och väldigt roliga situationer. Genom deras starka karaktärsdynamik gör Ade upp med det faktum att vi alla skådespelar i våra liv, att vi presenterar olika versioner av oss själva beroende på vilka situationer vi ställs inför och vilka människor vi möter. Hüller är helt förkrossande bra på att gestalta den tunga mentala misären under Ines välstrukturerade yttre och Simonischek säljer hennes välmenande prankster till pappa i varje scen. I vissa stunder får de möjlighet att sväva ut lite bortom filmens naturalism, som i den nästan surrealistiska finalen eller en helt underbar scen som involverar en oförglömlig rendering av Whitney Houstons ”Greatest Love of All”. Oförglömlig är för övrigt ett ord som kan appliceras på hela denna pärla till film.
