FBC Kalmarsunds rullstolsinnebandylag laddar för Sverigeserien med en mix av glädje, tävlingsinstinkt och erfarenhet.
”Man känner sig välkommen”
För FBC Kalmarsunds rullstolsinnebandylag är träningarna en kväll i september i SBB Arena. Lagen skratt och upprymdhet ekar i gångarna inför den stundande träningen, som förberedelse för premiären av Sverigeserien den 30 september.
Pontus Ydström sitter i sin sportstol och trär på sig ett par gråa handskar. Med entusiasm visar och berättar han om sin utrustning. Sargen dras åt sidan och spelarna rullar in på planen. De samlas i en ring i mitten för en genomgång om träningens upplägg. Det är förutom glada miner även ett fokus och beslutsamhet. Höga rop om konstruktiv kritik och positionsbyte studsarlängs väggarnai hallen.
Richard Gunnarsson, en av lagledarna med lång erfarenhet av rullstolsinnebandy sedan tidigt 2000-tal och med landslagsmeriter, vet vad som krävs för att nå toppen. Han tvekar inte att köra hårt med sina lagkamrater.
”Det roligaste är att plåga dem på träningen. Det är ett glatt gäng och då de kommer varje vecka hoppas jag att de tycker att det är bra. De börjar förstå vikten av varför vi plågar dem med det vi gör”, säger Richard.
Spelarna Pontus Ydström och Alicia Edson skrattar till, men håller med om att det är tuffa pass.
”Det kan vara jobbigt, men det lönar sig och då förstår man varför”, säger Alicia.
Alicia kom från Norrköping till Kalmar för att studera och började spela med laget under 2021. Hon har tidigare spelat tennis i nio år, vilket hon ser som en erfarenhet att dra nytta av i innebandyn.
”Jag älskar att tävla. Tennis är jättesnabbt och är du inte där när bollen är där dör ju poängen. Det gäller att vara på hugget och först på bollen. Snabba vändningar är a och o i tennisen och det harjag nytta av i innebandyn”, förklarar Alicia.
”Ja, rullstolen har du ju med dig! Startsnabb och kan läsa spelet”, berömmer Richard.
Laget består av allt från nybörjare till före detta landslagspelare. En bred mix som Alicia uppskattar.
”Sportstolarna rullar snabbare, hjulen lutar till skillnad på vanliga rullstolar som är mer raka”, säger Pontus.
”Man får lite längre tag innan armarna möter hjulen”, flikar Richard in.
”Det är väldigt givande att vi har med spelare som har varit med i landslaget när man kommer in som ny. Bara med hur man tejpar händerna eller hur jag ska skjuta på bästa sätt”, säger Pontus.
Under matchspelet på träningen är det tuffa tag och tajt spel. Spelarna får jobba hårt för att hitta lediga ytor och komma till avslut. I ena målet storspelar Samuel Holvisalo och plockar ner långskott efter långskott. Han och Lasse Sjöberg berättar under vattenpausen hur det var när de kom in i innebandygemenskapen.
”Det är roligt som fan! Jag kommer ihåg att man i början kilade fast klubban mellan benen när man skulle köra och sen stressade man med att ta fram klubban när bollen kom”, säger Samuel.
”Köra med klubban i handen var helt värdelöst i början. Man blev så frustrerad. När man skulle skjuta i början gick det inte heller. Har man fötterna i marken får man ju fäste, men nu blir det istället att man drar klubban åt ena hållet och då drar stolen åt andra”, säger Lasse och fortsätter.
”Förut körde jag utan handskar och då tyckte jag alla som hade handskar var klenisar, men rätt som det var kunde jag inte det för jag fick blåsor och valkar. Så nu är det handskar som gäller.”
