Sex år efter att ha lämnat Mönsterås driver Linnea Grandell Mtonyole idag ett barnhem i Tanzania. Ett initiativ som startade som ett volontärarbete har nu utvecklats till en ideell organisation och en daglig verksamhet som räddar barns liv.
Det har gått sex år sedan Linnea Grandell Mtonyole lämnade Mönsterås för att arbeta som volontär på ett barnhem i Tanzania. Idag driver hon barnhemmet tillsammans med sin make Justin och nio anställda.
– Jag säger hem åt båda hållen. Jag kom hem till Mönsterås i april och reste hem till Tanzania igen i oktober, berättar Linnea som spenderat sommarhalvåret i Sverige tillsammans med sin ettårige son Thomas. Nu längtar jag jättemycket efter barnen på barnhemmet, berättar Linnea som nu är tillbaka i Tanzania sedan ett par veckor tillbaka. En resa som tar drygt 15 timmar med flyg och tio timmar med bil.
Linneas första resa till Tanzania skedde i september 2012. Då tog hon ett uppehåll från läkarstudierna i Stockholm och åkte ner under två månader. Väl hemma fortsatte hon studierna i Lund, men under första sommarlovet åkte hon tillbaka i sex veckor tillsammans med sin kusin. Under den resan blev hon tillsammans med Justin.
Första tiden reste Linnea till byn Matanana i Tanzania så ofta hon kunde och hade råd till. Hon jobbade extra som personlig assistent i Sverige för att kunna finansiera sina resor. I september 2014 bestämde hon sig för att flytta dit.
Organisationen United Hearts
Idag drivs barnhemmet av den ideella organisationen United Hearts, som Linnea Grandell Mtonyole är ordförande för och som grundades 2014. I styrelsen sitter sju personer och varje insamlad krona går oavkortat till de projekt och verksamheter som United Hearts stödjer.
– Alternativet då var att stänga barnhemmet då den tidigare sponsororganisationen hade lagt ner. Jag kände att det fick bara inte hända. Jag hade aldrig gjort något liknande tidigare. Jag kontaktade gamla volontärer och bildade en styrelse. Det tog ett tag innan det kom igång, men jag lyckades samla in pengar så barnhemmet kunde gå runt och personalen kunde få betalt. I maj 2014 fick vi vårt organisationsnummer och på hösten flyttade jag ner. Då hade jag ansvaret för all ekonomi och inköp och sedan har det rullat på. Klart att det har varit mycket motgångar längs vägen, men sedan 2016 är det min man och jag som driver barnhemmet.
Barnhemmet omfattar drygt tre hektar mark med flera byggnader, ett hus för flickor och ett för pojkar, kontor, mötesrum och en stor uteplats med öppna sidor där all mat lagas över öppen eld på kvällen.
– Vi har också ett datorrum med solcellsel och uttag för att ladda telefoner. Nu jobbar vi också på att få datorer som fraktas till oss i omgångar inför kommande dataundervisning, berättar Linnea.
Situationen i Matanana
Situationen i Matanana och de omkringliggande byarna i Tanzania är svår för många. Uppemot hälften av invånarna i vissa byar är drabbade av hiv/aids och fattigdomen är utbredd, vilket leder till att många barn är föräldralösa och lever mycket utsatta.
– I dagsläget har vi 16 barn på barnhemmet och 20 barn som kommer och äter lunch hos oss varje dag. Den yngsta som bor hos oss är 6 år och den äldsta är 18.
Nyligen beslutade regeringen i Tanzania att barn över 12 år inte ska få bo på barnhem. Men än så länge har de inte sett några konsekvenser av det.
– Vi har en tjej som är 15 år. Hon vägde 27 kg när hon kom till oss och hon klarade inte skolan, hon hade inte råd med skoluniform och böcker. Hon hade sovit på golvet hos sin mormor och hade fått jobb som hushållerska 30 mil hemifrån. När hon kom i kontakt med oss hade hon precis haft malaria och tyfoid och var väldigt svag. Vi började med att köpa energirik mat, ägg, frukt med mera för att hjälpa henne att komma tillbaka.
– Samtidigt hade vi en handikappad pojke med hjärnskada som hade varit hos oss mycket på dagtid. Mamman stack och pappan var okänd och nu levde pojken med mormor och mormors nya man. När han inte hade varit hos oss på länge så undrade vi hur han hade det och han var instängd i ett rum på dagarna för att inte skada sig själv, när hans mormor var på åkern och jobbade för att försörja honom. Hon orkade inte längre bära honom på ryggen till oss.
Pojken är 8 år nu, men på grund av sitt handikapp är han inte lika långt mentalt utvecklad och i Tanzania har man väldigt lite förståelse för mentala handikapp.
– Vi kunde inte ta emot honom med befintligt antal anställda, så nu har vi precis anställt en personlig assistent och det är vår 15-åriga tjej. Så för att hon ska kunna få bra mat och en säng att sova i så är det nu hennes uppgift att se efter honom och hon får lön också. Det kändes så bra att vi kunde lösa det för två personer samtidigt.
Personalen på barnhemmet
Utöver Linneas man arbetar endast en man till på barnhemmet. Han är nattvakt sju dagar i veckan, både för att hålla andra ute och hålla tonåringarna inne.
– I Tanzania är det mycket tonårsgraviditeter och många som har hiv, det kan få stora konsekvenser och sexualundervisningen är väldigt bristfällig. Jag har erbjudit mig att komma till skolan och undervisa, men de vill inte. Det är mycket tabun fortfarande och kyrkan har starkt inflytande över skolan, berättar Linnea.
I övrigt är det enbart kvinnor i personalen. De sköter tvätt och städ, matlagning och tre är barnskötare.
– De jobbar lite i skift. Vi har en som sover med barnen sju dagar i veckan. Hon bor granne med barnhemmet och har sina egna barn med sig. Vi har också en som arbetar dagtid och en som arbetar eftermiddagar.
Volontärarbete
Till barnhemmet kommer också volontärer och de är i stort sett endast svenskar.
– Det är viktigt att man som volontär vet mycket innan man ger sig iväg på ett sådant här uppdrag. Jag tycker att det är bättre att vi är tydliga från början så det inte blir en chock när de väl kommer hit. Man äter i stort sett samma mat varje dag, toaletten är ett hål i marken, sådana saker, förklarar Linnea.
Livet i Matanana
I byn Matanana bor cirka 2000 invånare. Men man tänker inte att det är så pass många. Många bor utspritt, det är inte många som bor i centrum. Och många har väldigt många barn. Det är också en följd av att man inte pratar sex och samlevnad.
– Skola och sjukvård i framför allt offentlig verksamhet är under all kritik. Jag har hamnat i många hetsiga diskussioner när jag sagt till om exempelvis handskar eller liknande vid sjukhusbesök med barnhemsbarnen. Det finns privata alternativ, men de som behöver den vården har inte råd att gå dit, förklarar Linnea.
