Fartyget som tidigare hette Olof Trätälja har nu fått nytt liv som ett bevarat kulturarv tack vare ett entusiastiskt kollektiv.
Olof Trätälja, en vikingahövding från Värmlandsskogarna, lever ett enkelt liv ombord på sitt fartyg. År 1965 såldes fartyget och bytte namn till M/S Hamnfjord. Under de kommande tolv åren fortsatte hon att byta ägare och namn flera gånger: M/S Stigfjord, M/S Ann och slutligen M/S Sydfart, då hon köptes av Larry Hansson på Öland.
Anders Andersson, som har lång erfarenhet av sjöfart, minns fartyget som en kanalbåt. Han berättar för Anders Nielsen att Sydfart främst höll sig till västkusten, även om hon någon gång besökte Karlshamn med last från Vänern och Vättern.
Under sin tid på Öland fraktade hon spannmål längs Östersjökusten fram till 2010-talet. Därefter gjorde ålder och nya regelverk att fartyget inte längre var ekonomiskt lönsamt.
”Det går inte att driva en så här liten [båt] kommersiellt om man ska ta ut lön. Hon är för liten idag, hon passar inte in i dagens transportsystem”, förklarar Anders Andersson. Han tillägger att dessa båtar tidigare var lönsamma tack vare kusttrafiken i Mälaren, och att Sydfart var en av de största båtarna som trafikerade Uppsala.
Anders Nielsen lyfter fram ISPS-kraven som en anledning till att många små båtar försvann. Dessa krav, som infördes efter terrorattacken den 11 september 2001, innebar att hamnar behövde säkerhetscertifieras, vilket kostade miljontals kronor för småhamnar. Detta ledde till att fartyg som tidigare anlöpt lokala hamnar istället började lasta och lossa i större hamnar som Bergkvara, Ölandshamnarna, Borgholm, Gärsnäs och Mönsterås.
”De här båtarna tjänade sitt levebröd vid de här små hamnarna för att de var de enda som kunde lasta där. Men är hamnarna inte ISPS-certifierade stängs hamnen och då får det bara vara fritidsbåtar där – och då försvann ju allting”, säger Anders Nielsen.
Fartyget, som då hette Sydfart, köptes senare av ett flertal entusiaster, däribland Anders Nielsen. ”Vi är ett kamratgäng på sju stycken som äger den här. Vi är sjöfolk allihop, sjökaptener och sjöingenjörer. Alla med anknytning till Kalmar och med ett intresse”, berättar Nielsen.
”Om du frågar vem som helst som har något med båtar eller som är i det marina klustret så vet 95 procent vad det är för båt – hon är känd, va! Vi har växt upp längs kajerna här och sett henne och vi visste vem Larry var. Vi tyckte att det var jäkligt synd att hon skulle försvinna, det är ju ett unikt fartyg. Det är ett stycke industri- och sjöfartshistoria i båten. Vi slog sönder spargrisen och betalade och bildade ett aktiebolag som heter Ångfartygsaktiebolag 1879. Vi vet att det inte går att tjäna några pengar på henne. Vi köpte henne för att bevara ett stycke sjöfartshistoria och bedriva viss kommersiell sjöfart.”
Efter köpet genomgick fartyget en tre månader lång varvsperiod för att säkerställa vattenintegritet och säkerhet. ”Vi började på rätt håll, du börjar ju inte med inredningen. Hon har aldrig varit i bättre teknisk standard än hon är i dag efter alla våra jobb. Vi har lagt ner en jäkla massa tid och pengar sedan vi köpte henne. En sådan här båt är inget självspelande piano. Det spelar ingen roll om det är en gammal bil eller ett hus. Börjar man riva i något gammalt hittar man saker som behövs göras. Det kostar bara en massa pengar att äga den här båten”, säger Nielsen.
Ett exempel på fartygets bevarade detaljer är ett nakterhus i mässing som skyddar den inbyggda magnetiska kompassen.
