Hundägare bloggar om vikten av tydligt ledarskap för hundens trygghet och drar paralleller till mänskligt beteende och samhällsklimat.
Häromdagen var jag ute och promenerade med Alice, vår hund, i ett ihållande regn. Eftersom det är ovanligt med möten på våra promenader brukar Alice gå lös. Om jag ser någon på håll brukar jag be henne stanna så att jag hinner koppla henne eller hålla henne tills personen passerat.
Den här dagen kom två äldre personer emot oss. Alice gick före mig och jag ropade att hon skulle stanna. Kvinnan, som gick först, stannade och försökte locka till sig Alice, men hunden gick bara förbi. Mannen gjorde detsamma, men Alice ignorerade även honom. När jag kom ikapp dem förklarade jag ursäktande att hon var tränad att inte stanna och hälsa. Mannen svarade: ”Vad synd!”
Jag funderade över hans kommentar och insåg att han nog var hundkär. Under resten av promenaden tänkte jag på hunduppfostran. Jag har märkt att människor kan bli sårade när Alice inte visar intresse för dem eller deras hundar.
Sedan Alice var valp har jag uppmuntrat henne att inte stanna och hälsa på alla och på andra hundar. Det gör våra promenader lugnare och jag slipper en hund som sliter i kopplet av nyfikenhet eller sticker iväg mot allt och alla.
En hund är ett flockdjur som behöver en ledare. Ledaren signalerar och bestämmer vad som är okej. Om Alice ska gå fram till okända människor eller hundar ska det ske när jag tillåter det. Hon behöver veta vad som gäller för att vara trygg. En trygg hund mår bra, medan en hund utan eller med en svag ledare lätt blir rädd och otrygg, vilket kan leda till farligt beteende.
Jag slogs av tanken att människor kanske fungerar på liknande sätt. Vi följer lätt flockens lagar, både skrivna och oskrivna. Ett klassrum med en osäker lärare skapar otrygghet, och snabbt tar någon annan elev kommandot. På en arbetsplats med otydligt ledarskap kan kaos uppstå och någon annan tar över ledarrollen.
Kan vårt nuvarande samhällsklimat bero på bristande ledarskap? Globalt ser vi oförutsägbara ledare som sprider oro. Rädsla kan leda till ogenomtänkta handlingar.
Det finns alltid individer som utnyttjar svagt ledarskap för att stärka sin egen maktposition, precis som i djurvärlden. Om ledaren dör eller försvagas tar någon annan över, men alla är inte lämpade. Det är klokt att granska varje ledares motiv.
Tillbaka till Alice. Hon är världens snällaste hund, och jag tror hennes trygghet kommer från att hon vet vad som gäller och att hon nästan alltid är tillsammans med oss. Kanske är det något även för oss människor att fundera över: ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare (läs tryggare) blir vi”, som den gamla låten sjunger.
Alice skäller ibland, till exempel när hon vaktar huset eller blir rädd för något ovanligt, som en person med en konstig hatt eller någon som haltar. Då styr rädslan, men hon blir aldrig våldsam. Hon lägger sig bara på rygg med blottad strupe när vi leker, för hon vet vem som bestämmer.
Människor är lika. Vi blir rädda för det okända. Men vi har en stor skillnad: vi kan sätta oss in i andras situationer och välja hur vi agerar och reagerar. Vi behöver inte agera på instinkt, och det är kanske det som skiljer oss från djuren.
