Sedan nio år driver Robert Oldergaarden sin glashytta på sin gamla släktgård i Triberga. Nu syns hans verk världen över, bland annat efter inbjudan till en glasmässa i Monaco.
Robert Oldergaarden har, i nio år, drivit sin glashytta på den gamla släktgården i Triberga. Under åren har inte bara konstverken blivit mer avancerade – de har också börjat väcka uppmärksamhet världen över. Monaco-mässan rankas som världens främsta glasmässa; 200 utvalda konstnärer finns i världen. Det kan bli ringar på vattnet resten av livet. Kanske säljer jag mitt vikingaskepp för 350 000 kronor, säger Robert Oldergaarden, dagen innan mässan välkomnar besökarna.
Stipendium och internationell karriär
Glaskonstnären och läraren Robert Oldergaarden fick ett oväntat genombrott för fyra år sedan när några japaner klev in i hyttan i Triberga. De ville ge honom ett stipendium för att han skulle göra en utställning i Japan i tre månader. Robert var inte sen att ta chansen när den uppenbarade sig. Han åkte ner och gjorde två stycken lyckade utställningar under två år. Det visade sig bara vara början på äventyret till en internationell karriär. Han blev senare inbjuden att ställa ut sin konst i Monaco, Louvren i Paris och i New York. Men inför världens främsta glasmässa i Monaco den 25–27 augusti hände något som absolut inte fick hända.
– Jag tappade en 150 kilos stor järnskiva på min stortå. Den klövs på mitten. Sjukvården lyckades sy fast den och jag fick ligga fyra dagar på sjukhuset. Under de fyra dagarna när jag tittade in i en vit sjukhusvägg hade jag tid att fundera hur jag skulle lösa mina problem. Jag tänkte att jag måste komma ner till ett rimligt pris. Det här är en ”once in a lifetime”-grej som kan ge kontakter som är livsavgörande för mitt företag, säger Robert Oldergaarden.
Telefonen gick varm. Robert ringde runt och bad om hjälp. Hans dotter Rebecka och brorsdotter Ella kom till undantaget. De fick uppdraget att köra ner till Monaco med den värdefulla glaskonsten. – Jag har en stor och varm familj. Vi hjälper varandra i alla väder.
Transporten med konsten var därmed löst. Problemet var bara hur Robert själv skulle ta sig ner till utställningen för att ansluta till de övriga 199 utvalda konstnärerna. Valet föll på att flyga ner, även om det inte var att rekommendera. – Läkarna ville inte det egentligen då det finns risk för blodpropp i och med min skada. Men jag tar sprutor i magen för det och jag skulle linda foten och benet hårt och vara i högläge. Det var bara att hålla tummarna. ”Det spelar ingen roll vad ni säger, jag ska ner”, sa jag till läkarna.
När KalmarPosten pratar med Robert dagen innan utställningen sitter han på Kastrup tillsammans med sin partner Kanako som rullar fram honom i en rullstol. – Jag har stora förväntningar på den här mässan. Hela världens konstögon är där. De finaste gallerierna, konstsamlarna och besökare med tjocka plånböcker. Det blir fantastiskt. Men jag hade inte varit där jag är idag utan mina medarbetare. Medarbetarna Robert pratar om är Alvar Andersson som hjälper honom med smide, vilket även hans pappa Rolf Pettersson gör. Roberts son hjälper till med träarbete och el. Därtill finns Susanna Eyler som bidrar med keramisk kunskap.
– Det gäller även min personal i mina butiker och mina glasblåsare. Min mamma står i butiken vid Solliden.
– Jag kan inte klona mig, jag hinner knappt att göra glas. När jag får olika idéer kontaktar jag dem och de hjälper gärna till. Jag kombinerar ofta olika material. Jag har många samarbetspartners som hjälper mig.
Det är tack vare dessa samarbetspartners och sin familj som Robert till slut tog sig till mässan. När KalmarPosten pratar med Robert efter mässan är han minst sagt lycklig.
– Det har varit en stor succé. Så jäkla kul! Vad många miljonärskor vi har sett, jag har inte sett så många högklackade skor på en och samma gång förut. Det har gett många nya kontakter och jag har sålt en hel del.
– De älskade verkligen min konst. Det var unikt och udda på utställningen, för det fanns inget liknande. De gillade verkligen det svenska och skandinaviska uttrycket och att det var handgjort.
Men hur gick det egentligen med kronjuvelen – skeppet för 350 000 kronor?
– Skeppet har jag inte sålt, jag hade lite bud men jag ville ha fullt pris. Jag kommer sälja det snart ändå. Det blev faktiskt utvalt till bästa föremål på hela mässan. TV var där och filmade till och med. – Det här kommer att ge en långsiktigt mycket positiv effekt. Jag har fått kontakt med personer som har börjat samla på mina föremål. Jag har fått många vänförfrågningar och har många fler miljonärskompisar än vad jag hade innan, haha.
