Efter den hyllade fjärde säsongen av Netflix-serien ”The Crown” har intresset för prinsessan Diana (Spencer) och hennes relation till prins Charles återigen väckts.
Efter den välförtjänt hyllade fjärde säsongen av Netflix-serien ”The Crown” infann sig en viss mättnadskänsla kring den ofta återberättade historien om prinsessan Diana (Spencer) och hennes spruckna äktenskap med prins Charles. De lika fascinerande som sorgliga intrigerna kring hennes själsliga kris, hennes ätstörningar och den eskalerande friktionen med det brittiska kungahuset porträtterades där med briljans.
Pablo Larrains (”Jackie”, 2016) nya film ”Spencer” täcker delvis samma problematik, utspelar sig i liknande miljöer och under samma tidsperiod (här bara ett fåtal kritiska dagar, ett lyckat grepp) men lyckas trots det berättiga sin existens med flärd och finess.
Larrain är en estetisk mästare, så särskilt på den punkten är denna nytolkning vida överlägsen allt som tidigare har gjorts på ämnet. Hans samman-smältning av Steven Knights ekonomiska manus, Jonny Greenwoods jazziga musik och Claire Mathons (geniet som plåtade 2019 års ”Porträtt av en kvinna i brand”) nerviga foto är enastående. Dessutom skänker han narrativet en helt ny ton som oväntat nog kan jämföras med känslan i en spökhistoria (både metaforiskt och mer bokstavligt, på sätt som inte bör avslöjas) och varje scen kokar av klaustrofobisk ångest. Filmen höjs också av att det läggs mycket vikt vid Diana (här spelad av Kristen Stewart) som mamma, hur hon tappar greppet om sina älskade söner som är fast i en kvävande och kontrollerande institution. De delarna är utomordentligt gripande.
Med allt det sagt har den överlag lysande ”Spencer” även en del brister. Stewart, en ständigt intressant och ofta fenomenal skådespelerska, satsar allt på att få till Dianas dialekt, minspel och kroppsspråk och i ett fåtal scener landar hon i stel imitation snarare än sömlöst förkroppsligande. De poänger som filmen vill göra repeteras också till en stundtals frustrerande grad, med vad som känns som ett vacklande förtroende för publiken.
