Filmen ”Doctor Strange in the Multiverse of Madness” markerar en efterlängtad återkomst för Sam Raimis regi och hyllas som en av de bästa delarna i Marvel Cinematic Universe hittills.
Efter en rad lyckade biofilmer fanns en känsla av att Marvel Cinematic Universe (MCU), med sina 28 filmer, hade hittat ett stadigt grepp. Denna illusion krossades dock av den överskattade ”Spider-Man: No Way Home” (2021) och en ström av mediokra Disney+-serier. Den bistra verkligheten, att även Marvel kan vackla, blev tydlig. Med tanke på att den senaste serien, ”Moon Knight”, också var en besvikelse, är det glädjande att kunna konstatera att Sam Raimis storslagna ”Doctor Strange in the Multiverse of Madness” är en av de bästa delarna i MCU hittills.
Doktor Stephen Strange (Benedict Cumberbatch), en mäktig magiker med förmågan att böja tid och rum, har tidigare medverkat i sex filmer där han kämpat mot allt från sin egen död till världshotande trollformler. I ”Multiverse of Madness” plågas han av obesvarad kärlek till sin före detta kollega och älskare Christine (Rachel McAdams). Hans planer på att delta i Christines bröllop avbryts abrupt när ett gigantiskt tentakelmonster från ett parallellt universum dyker upp i New York, på jakt efter en mystisk ung flicka (Xochitl Gomez).
Detta blir startskottet för ett äventyr som för Strange till otaliga universum och världar. Han fruktar att Wanda (Elizabeth Olsen), även känd som Scarlet Witch och före detta Avengers-medlem, har gått från allierad till fiende.
Trots att filmens första halva kan upplevas som något rörig och överpackad, kompenserar Sam Raimi, den visionära regissören bakom ”Evil Dead”-filmerna och den första Spider-Man-trilogin, detta genom att ha fått ovanligt fria tyglar inom Marvel. Skräckelementen, som verkligen pressar 11-årsgränsen, är lika närvarande som de magiska inslagen. Det visuella språket är uppfriskande lekfullt, och Raimis fascination för det ockulta och bisarra lyser igenom i varje scen. Filmen bjuder på spöken, häxor, zombies och kaiju-monster utan återhållsamhet. Den skäms inte för sina rötter i serietidningarnas mer udda och vilda sidor, och presenterar strider med musiknoter som vapen eller en mantel av blodtörstiga vålnader. Det är en njutning att se Raimi släppa loss på denna nivå, i denna skala, efter nästan tio års paus från filmskapandet.
