En ovanlig tur på isen blir dramatisk när piloten kör omkull och kladdar ner sig.
Mina isdubbar hänger tryggt om halsen, termosen är laddad och broddarna fastspända under kängorna, som ger bra skjuts på glansisfjärdarna lite längre ut. Någon större färgprakt är det inte så här års i skärgården: brunt fjolårsgräs, bruna vassruggar med silvergrå vippor och gråbruna stenar, som fått små klädsamma små ishattar av högvattnet när det nu har dragit sig tillbaka. De enda ljud som stör tystnaden är ett kråkbråk från någon avlägsen ö, men annars hörs bara ett svagt klafsande av sparkskenorna som forsar fram över isen. Det är en underlig känsla att sparka fram i de prickade farlederna, där man på sommaren glider med båten i solgasset! Jag parkerar sparken i sommarens badvik för att ta en kaffeslurk och ägnar mig en stund åt filosofiska utsvävningar. I tångvallen står fortfarande förra sommarens matt av hundkex, fast nu är det bara de bruna stänglarna kvar med en och annan fröställning som vintermums åt stannfåglarna.
Bland isfraset i strandkanten ligger resterna av en infryst badboll och två glacerade simfötter av gummi, som på håll liknar ett par avklippta svanlabbar. Jag kan inte låta bli att binda fast sparken med en repstump i alträdet, där vi brukar förtöja båten och hänga upp badbrallorna till tork under varma julidagar – och gu’skelov är det inte så många månader dit!
För att få lite försmak av våren bryter jag försiktigt några kvistar av en druvfläderbuske, som snart vecklar ut sina ljusgröna blad hemma i rumsvärmen. Inte utan att jag börjar få lite vårfnatt, men plötsligt väcks jag ur mina tankar, för näsan börjar droppa i kaffemuggen och luften har blivit råkall.
Solen kryper sakta ner bakom ytterkobbarne i ett strängt violett sken, och därute samlar sig redan frosttjockan till ett dallrande, gråvitt mos och det är dags att sparka hemåt. Men innan jag susar iväg vill jag se om inte talgoxarna i alla fall har rätt i att våren är på väg.
Jag lufsar tvärs över ön till det mycket strömma sund som finns bakom udden och minsann – en blå strimma av öppet vatten!
Det kluckar till i vintersjälen, och med nyväckta vårkänslor har jag snart fått upp farten i långa, sjungande sparktag. Det ryker om ryggen av svett och andedräkten blir som små vita ångpuffar, precis som en liten ångbåt på väg mot hemmahamnen. Jag envisas med att följa sommarfarleden hem – vilken känsla! – håller inseglingsmärkena noga överens och rundar snart sista pricken på bara en skena.
Men jag upptäcker inte blankisen som vinden har sopat ren på sina ställen, medarna skevar åt olika håll och sparken blir omöjlig att styra. En felaktig gir och – pang! – där åker jag raklång på den blanka ytan och sparken försvinner åt ett annat håll.
Mina stora, saftiga clementiner, som jag haft i fickan som nödproviant, har förvandlats till mos och medan jag mörbultad försöker resa mig och halka efter sparken, rinner juicen i en kletig ström innanför byxorna. Jag segar mig försiktigt upp på ena skenan och känner hur det kladdiga byxbenet långsamt fryser fast i skinnet. Spåren av den orangea massakern sopas snabbt bort av den tilltagande snökulingen, som nästan murar igen ögonen och gör skägget till isande sockervadd. Genom ena ögonspringan skymtar jag land och sätter kurs mot det som verkar vara bryggan, dit jag sparkar på ett ben eftersom det andra är stelfruset och ser ut som en burk djupfryst apelsinjuice.
När sommarens förbudsskylt med upplysningen: HÖGST 7 KNOP dyker upp bakom udden, drar jag av gammal vana även ner på sparkfarten, det sitter i rygmärgen. Ska klimatförstöringen fortsätta som den gör, måste jag sätta pontoner på sparken. Kostnaden för dessa fakturerar jag på de multinationella storföretagen, som trampar på i ullstrumporna och låtsas som om det regnade. Vilket det ju också gör – på sina ställen!
