Kim Stranne är musikern och ombudsmannen vars mående för några år sedan var på botten. Nu är han däremot på toppen och förutom terapi, mediciner och öppenhet så var joggandet den sista pusselbiten till ett mer rofyllt psyke. Idag, lördag, har han sprungit 700 dagar i sträck. Artikeln publicerades 27 november 2021
Kim Stranne var på botten när livet vände: ”Nu känns det jäkligt bra”
Godmorgon, när klev du upp i dag?
– Jag klev upp klockan 05.30.
Hur startar du helst dagen?
– Först gör jag en så kallad superkur med brustabletter. Den innehåller Berocca Boost, vätskeersättning, järn och multivitamin. Fyra brus i ett stort glas. Sedan två koppar kaffe och nyheter.
Hur gör du för att varva ner?
– Jag joggar och lyssnar på musik. Helst hårdrock/rock i lurarna. Eller så lägger jag mig på soffan och slumrar 15 till 20 minuter.
Du har sprungit i snart 700 dagar. Varför?
– För att jag blir euforisk och lycklig 99 av 100 gånger jag springer. Jag har inte så mycket självdisciplin och under stora delar av mitt vuxna liv har jag i princip levt på ostbågar och folköl. Jag misshandlade min själs tempel under många år. För några år sedan försökte jag komma igång med någon form av motion. Min svåger skickade mig en länk om en kille som höll på med runstreak, som innebär att man springer varje dag. ”Kolla på det här inslaget, du som alltid är av eller på”, skrev han på skoj. Då skulle jag visa honom att jag klarade av att springa varje dag i en månad. Jag började den 29 december 2019. När jag hade sprungit i en månad hände något i huvudet, och jag ville inte lägga av. Sen blev det ett kvartal och sen skulle jag satsa på ett år. Som gammal hårdrockare blev 666 dagar per automatik ett mål att nå. Det nådde jag förra månaden, på FN-dagen.
Du drog igång en insamling inför dag 666. Berätta!
– När det var 16 dagar kvar tills jag skulle nå dag 666 på min runstreak körde jag och Dark Trail Runners, ett gäng hårdrockare på nätet som också joggar, igång en insamling till Läkare utan gränser. Hårdrockare är så mycket mjukare än vad man tror och egentligen gillar de en kopp te och ”Landet runt” på tv. Det är som en snäll sekt – alla applåderar alla. Vi fick ihop exakt 6666 kronor gånger två (13332 kronor), vilket blev ett symboliskt nummer. Och just läkare utan gränser vågar åka till platser dit ingen annan åker.
Hur tacklar du en motgång?
– Först blir jag upprörd och det ska ventileras med drama. Sedan joggar jag, blir befriad och skäms lite över mitt tidigare beteende.
Vad gör du en ledig dag?
– Fixar i trädgården eller hemmet, lagat mat och umgås med familjen och vänner.
Du har tidigare sagt att du har haft ganska radikala problem med dig själv. Hur tog du dig ur det?
– Jag utsattes för sexuella övergrepp av en tennistränare när jag var tio år. Det året jag fyllde 40 berättade jag för mina föräldrar. Jag hade gått och och hållit det hemligt. Till slut blev jag destruktiv mot mig själv och min omgivning. Det resulterade i att jag inte såg någon annan utväg än att lämna jordelivet. I samband med det var det som om någon överlevnadsinstinkt kickade in, för det började pysa ut hur det faktiskt stod till. Då tvingade min syster mig att berätta och söka hjälp. Det var där någonstans allting vände. Jag har hela mitt liv haft mycket ångest och jag googlade till och med hur länge barn sörjer sina föräldrar, men när jag kraschade och tvingades söka hjälp upptäckte jag att det fanns ett annat alternativ till livet. Jag fick kontakt med psykiatrin och fick min ångestdiagnos. Jag träffade jättebra läkare och en psykolog och fick medicin som faktiskt hjälpte.
Hur hamnade du där du befinner dig nu?
– Terapi och mediciner och att vara öppen med mitt mående har hjälpt, men att jogga har knuffat mig den sista biten från ”nu känns det ok” till ”nu känns det jäkligt bra”. Det är en form av självmedicinering som är mycket sundare än mycket annat. Löpningen har varit den sista pusselbiten i måendet. Jag skulle säga att på en skala från 1 till 10 mår jag mellan 7 och 9,5 nu. Att vara uppe på 10 når man nog bara på kemisk väg. Jag mår väldigt bra idag och är otroligt tacksam över den omgivning jag har. Åldern gör mig också mer tillfreds och trygg.
Vad är fredagsmys för dig?
– Det är att veta att det inte finns några andra måsten än att laga mat, sitta i soffan och njuta. Lugnet, doften och smakerna.
Hur många dagar siktar du på i din runstreak?
– Nästa mål är tvåårsdagen den 28 december. Men någonstans vill jag upp till fyrsiffrigt. Jag tror att immunförsvaret förbättras av daglig motion, när man kommer ut och får frisk luft, får upp pulsen och lite flås varje dag. Under 2020 sprang jag ju årets alla dagar och höll ett snitt på 6,3 kilometer per dag. I år ligger jag på ungefär 5 kilometer i snitt.
Har du en bucket list, och vad står det i så fall på den?
– Faktiskt inte men jag drömmer om att besöka Nashville. Jag älskar country och skulle verkligen vilja vara där och gå på små pubar.
Vad läser/lyssnar eller tittar du helst på?
– Jag läser för lite men har senast plöjt igenom allt med Alex Schulman. Han är en makalös berättare och hans språk tilltalar mig. När det gäller lyssna så är det helst musik och då gärna ett helt album från början till slut.
Person du ser upp till?
– Pappa är lite av en idol för mig. Han är klok och tar mycket med en klackspark. Ett sunt och balanserat förhållningssätt utan att vara oansvarig.
Tre kändisar du gärna skulle bjuda på middag?
– Jesus, Bob Dylan och Per Andersson. Tänk den kombination.
Vad skulle du bjuda på?
– Napolitansk Pizza. Alla får välja sin egen topping.
Vad ser du fram emot just nu?
– Jag ser fram emot advent och jul. Jag älskar det varma ljuset, myset och stämningen runt jul.
Vem skulle du ta med dig till en öde ö?
– Jag skulle ta en för laget och dra dit Vladimir Putin.
Vad har du på gång framöver?
– I början av nästa år tänkte jag och Michael Petersson spela in lite ny musik. Det finns låtar till en skiva och lite till. För första gången i livet tänkte jag ”kill your darlings” och gallra lite. Vi får se om det blir ett par låtar, en EP eller en hel skiva.
Hur ser du på framtiden?
– Mycket ljust. Jag trivs där jag befinner mig. Jag tycker om att bli äldre och upplever att jag för varje år finner mer balans och sinnesro.