Brittiska regissören Joanna Hogg hyllas för sina filmer ”The Souvenir” och ”The Souvenir Part II”, som beskrivs som andliga arvtagare till Ingmar Bergman. Samtidigt släpps miniserien ”The Patient” med Steve Carell i en dramatisk roll.
När det pratas om vem som är en värdig ”efterträdare” till Ingmar Bergman så är det ofta filmskapare som Ari Aster (”Hereditary”) och Robert Eggers (”The Lighthouse”) som nämns. De är tydligt influerade av den svenska giganten, men om det är någon som tycks ha absorberat Bergmans ande när han dog så är det enligt undertecknad den brittiska regissören och manusförfattaren Joanna Hogg.
Hennes utsökta ”The Souvenir”-filmer, där Honor Swinton Byrne spelar en vilsen 20-åring med filmskapardrömmar, påminner mycket om Bergman i både estetik och berättarstil. De är ytterst avskalade och lågmällda, smyger fram i försiktigt tempo och de som är öppna för att luta sig framåt och möta Hogg i det hon försöker göra kan förvänta sig en oerhört känslosam filmupplevelse.
Båda filmerna är enastående men enligt mig tar ”Part II” hela konceptet till nästa nivå. Skådespelarna får mer svängrum och utmanande material, det redan magiska bildspråket blir mer extravagant och storyn känns mer inbjudande. Scenerna som Honor Swinton Byrne har med den alltid strålande Tilda Swinton, hennes mamma både i filmen och verkligheten, är spektakulära.
MINISERIE: ”The Patient” med Steve Carell.
Steve Carell, det komiska geniet som slog igenom i The Office, har under de senaste tio åren gång på gång bevisat att han är en minst lika stark, om inte ännu starkare, dramatisk skådespelare.
I ”The Patient” spelar han den renommerade terapeuten Alan, som en dag vaknar upp fastkedjad i källaren hos en patient som milt sagt är en gnutta mer än udda. Sam (Domhnall Gleeson) är nämligen en psykopatisk seriemördare, som olikt många andra med liknande böjelser är fast besluten om att bukt med sitt ”problem”. För att kunna öppna upp sig helt och hållet utan att riskera fängelse ser han inget annat alternativ än att helt enkelt kidnappa Alan och tvinga fram någon sorts behandling.
Konceptet är onekligen snillrikt och utförandet lever upp till dess briljans. Majoriteten av seriens speltid spenderas nere i källaren med ”Sam och Alan” och den ångest, rädsla och tilltagande desperation som ligger tät i luften kryper under skinnet på en, på bästa vis. Det är med andra ord ett riktigt nagelbitande kammarspel som ”The Americans”-skaparna Joe Weisberg och Joel Fields har kokat ihop här. Sessionerna mellan de två huvudkaraktärerna är lika välskrivna som tankeväckande och tydliggör att hela serien vilar på Carells och Gleesons axlar – lyckligtvis är båda i peak-form.
