Dan Trachtenbergs ’Prey’ (2022) är en frisk fläkt i en tid då varje franchisefilm tycks utmattande nog måste vara maffigare än den föregående.
FILM: Prey
Som den femte (eller sjunde om vi räknar med crossover-filmer) delen i ”Predator”-serien växlar den ovanligt nog ner i budget och skala och tar oss bakåt i tiden, hundratals år innan händelserna i 1987 års original.
Året är 1719 och vi får möta en ung comanche-kvinna vid namn Naru (stenhårda Amber Midthunder) som kämpar för att bli respekterad jägare i en mansdominerad stam.
Ett sätt att vinna vördnad bland hennes folk är genom en så kallad ”kähtaamia”, en ritual som innebär att hon ska jaga något som hon själv blir jagad av, något som är högre upp i näringskedjan. Vad passar då bättre än att en blodtörstig predator-utomjording dyker upp i sitt rymdskepp och börjar slakta allt från skallerormar till människor?
Tempot är högt, actionscenerna är oblygt köttiga och en tråkig sekund går inte att finna i filmens 100 rafflande minuter. Ständig övertydlighet i budskapet och en hel del taffliga effekter drar dock ner helhetsintrycket en del, men gör den inte mindre sevärd.
