Den tredje delen i Jon Watts Marvel-triologi om Spider-Man är en succé, men filmkritikern menar att den är sevärd snarare än enastående.
FILM: Spider-Man: No Way Home
De hjärtliga jublen i biosalonger världen över och de otroliga biljettsiffrorna talar sitt tydliga språk, den tredje delen i Jon Watts Marvel-tri- logi om Spider-Man (2017 års ”Homecoming” och 2019 års ”Far From Home” är de två tidigare delarna) är en raketsuccé. Det är trist att vara en grinig ”party pooper” men jag är tyvärr inte lika förälskad. Tack vare filmens trevliga multiverse-överraskningar, dess höga emotionella toppar och Tom Hollands fortsatt fina prestation (det är dock sarkastiska Zen- daya i MJ-rollen som är bäst) som Peter Parker/Spider-Man är den sevärd, men inte sär- skilt mycket mer. Ett utmattande överflöd av halvrisiga visuella effekter, klumpiga inhopp från andra Marvel-karaktärer och hela fem skurkar (varav bara en, mästerliga Willem Dafoes Green Goblin, fungerar) gör upplevelsen ojämn och frustrerande. Med andra ord får vi här några av spindelmannens finaste stunder och några av hans värsta i en och samma film.
