Kalmar har under de senaste åren pratat allt mindre om digitalisering som ett abstrakt mål och allt mer om vad som faktiskt går att bygga, testa och införa. I kommunens beskrivning av IT/Tech-satsningen inom ramen för Universitetsstaden Kalmar är det tydligt att fokus ligger på en forskning- och utbildningsmiljö där Internet of Things (IoT) är ett av nyckelspåren.
Grundtanken är enkel. När utbildning, forskning och näringsliv jobbar nära varandra blir det lättare att omsätta idéer i lösningar som fungerar i verkligheten.
Kalmar kommun pekar bland annat på att IT-utbildningar och forskning vid Linnéuniversitetet är en tillväxtfaktor för regionen och att utbildningarna samverkar i stor utsträckning med näringslivet i länet. Det är en viktig detalj i sig, eftersom IoT och hållbar IT i praktiken nästan alltid behöver en miljö där teknik möter behov. Fastigheter, energi, logistik, industriprocesser eller kommunal service inkluderat.
När man bygger system som ska leva länge, inte bara demonstreras, blir även “mjukare” frågor snabbt hårda vad gäller ansvar, säkerhet, underhåll och långsiktig kostnad.
Regelverk
Kommunen lyfter också en konkret satsning på att utveckla en högskoleingenjörsutbildning inom mjukvaruteknik och att man finansierar en professor för att bygga upp och leda forskningsmiljön i staden. Det är inte små signaler. En ingenjörsutbildning skapar inflöde av kompetens och projekt, medan en professorstjänst ofta fungerar som en motor för långsiktighet som ger en tydligare akademisk tyngd i miljön.
Det är här EU:s digitala regelverk kommer in, inte som en parentes, utan som en faktor som kan påverka hur Kalmarregionens IoT-forskning och hållbara IT-lösningar utformas. När tekniken blir mer uppkopplad, mer datadriven och mer integrerad i samhällsfunktioner blir det också större fokus på risker, ansvar och krav på cybersäkerhet. Och de kraven kommer i allt högre grad från högre instanser i Europa.
En bra utgångspunkt för att förstå den här utvecklingen är den fråga som ofta dyker upp när teknikprojekt går från entusiasm till implementering. Vad innebär egentligen EU-regler för hållbara digitala tjänster för dem som utvecklar IoT, mjukvara och digitala system? I praktiken handlar det sällan om en enskild regel, utan om ett skifte i vad som förväntas av digitala lösningar.
Från prototyp till drift
IoT-projekt har ofta en tydlig startpunkt. Man vill mäta något, styra något eller förstå något bättre. Men det som avgör om ett projekt stannar på en labbnivå eller blir en del av en verksamhet är ofta en annan typ av fråga – kan systemet drivas stabilt och säkert över tid?
Här blir EU:s reglering relevant på riktigt. Kommissionen beskriver till exempel att Cyber Resilience Act (CRA) nu är lag och att den innebär obligatoriska cybersäkerhetskrav för produkter med digitala komponenter (både hårdvara och mjukvara) genom hela produktens livscykel. För IoT är det här centralt eftersom det i grunden är “produkter med digitala komponenter”. Kortfattat handlar det om sensorer, gateways, uppkopplade enheter och programvara som ofta kommunicerar med molnplattformar.
Det betyder inte att varje studentprojekt i Kalmar måste bli en juridisk utredning. Men det påverkar vilka arbetssätt som blir smartast att träna in redan från början.
- Säkerhet som designprincip: att tänka på uppdateringar, sårbarheter och åtkomst i samma ögonblick som man väljer arkitektur.
- Dokumentation som en del av produkten: inte för att det är kul, utan för att det är så lösningar går att överlämna, upphandla och drifta.
- Ansvar och roller: att en beställare kan förstå vem som gör vad – särskilt när flera parter samverkar.
Det är också här Kalmarregionen kan vinna i konkurrenskraft. När en forsknings- och utbildningsmiljö tydligt knyter samman teknik med verkliga behov (och med näringslivet i regionen) får man en naturlig testyta för något som annars ofta glöms bort.
Hållbarhet & Riktlinjer
Hållbarhet i IT handlar inte heller enbart om energiförbrukning, även om den delen är viktig. Det handlar minst lika mycket om livslängd, att lösningar inte blir beroenden som måste “räddas” hela tiden, att de kan underhållas, uppdateras och utvecklas utan att allt behöver göras om.
Reglering kan i det sammanhanget fungera som en kvalitetsribba. När kravnivån höjs på EU-nivå blir det svårare att sälja eller införa “snabba” lösningar som saknar långsiktig plan för säkerhet och underhåll. För seriösa miljöer är det ofta positivt då de får en tydligare marknad för kvalitet, snarare än en marknad där det billigaste och snabbaste vinner på kort sikt.
Det gör också att Kalmarregionens satsningar på kompetensförsörjning blir extra relevanta. En högskoleingenjörsutbildning inom mjukvaruteknik handlar inte bara om att fylla arbetsroller, utan om att forma hur framtidens utvecklare tänker. Om de tidigt får med sig vanan att bygga med robusthet och ansvar blir deras lösningar mer gångbara.
Många samarbeten faller, som sagt, inte på tekniknivå, utan på osäkerheter. “Får vi göra så här?”, “Vem tar ansvar om något händer?” När EU sätter en tydligare ram för cybersäkerhet och krav på digitala produkter blir det lättare att prata samma språk i projekt, särskilt i gränslandet mellan offentlig sektor och näringsliv. Det ersätter inte lokala beslut, men det gör att vissa grundfrågor får mer standardiserade svar.
I en tid när många regioner försöker hitta sin tech-nisch är det lätt att översälja. Kalmar behöver inte göra det. Det räcker långt att vara konsekvent och bygga utbildning, stärka forskning, samarbeta med näringslivet och koppla tekniken till riktiga behov. När EU samtidigt skärper ramen för digitala produkter och tjänster kan den kombinationen bli en tydlig styrka. Särskilt för IoT och hållbar IT, där “framtidssäkert” snabbt blir ett konkret krav, inte bara ett modeord.
