Amy Siemetz experimentella film ”She Dies Tomorrow” kretsar kring dödens obönhörliga faktum och hur rädslan för döden kan vara smittsam.
Allt är ändligt. Döden kommer och tar oss alla, oavsett om vi vill det eller inte. Det är obevekliga faktum som vi alla bär med oss någonstans i bak- huvudet när vi rör oss genom livet som om det inte vore sanning. Vissa tvingas av en eller annan an- ledning se sin egen mortalitet i vitögat redan i ung ålder medan andra ar sig hela vägen fram till pen- sionsäldern innan de på riktigt förstår att det kom- mer en dag då allt tar slut. Oavsett så är det som kommer efter livet ett lika obegripligt som fascine- rande tillstånd och reflektioner över det leder till lika delar ångest som tröst för mig personligen.
Amy Siemetz omfamnar den paradoxen helt och hållet i sin experimentella ”She Dies Tomorrow”, vars unika berättelse öppnar upp för tankeväck- ande perspektiv kring frågan. I de inledande sce- erna möter vi Amy (Kate Lyn Sheil) som tycks be- finna sig mitt i någon form av mentalt samman- brott. När hennes oroliga vän Jane (Jane Adams) dyker upp vid hennes dörr får både hon och vi i pu- bliken reda på att Amy är totalt övertygad om att hon kommer dö under den efterföljande dagen.
Likt ett virus har den otäcka tanken spridit sig ge- genom hela hennes kropp och själ och totalt tagit över, till den grad att hon knappt är en fungerande person längre. Likt ett virus är tanken också smitt- sam och det dröjer inte länge innan sammainten- siva dödsångest slår till med full kraft även för Jane.
På den vägen fortsätter sedan ”utbrottet” av viru- set från person till person och reaktionerna sträcker sig från harmonisk acceptans till total förtvivlan och panikångest. Det konceptet, denna smittsama rädsla och ångest, är briljant i all sin enkelhet och skildras på vad jag tycker är ett helt unikt vis. Siemetz, som både har skrivit och regis- serat filmen, inser att det alltid är rädslan, paniken och traumat som är det allra mest farliga och skräckinjagande i en katastrofsituation, oavsett vad det är som orsakar den. Berättelsen om den skenande smittan landar givetvis helt rätt i vår märkliga samtid och det visuella hantverket och bildspråket är urstarkt rakt igenom, likaså den olicksbådande musiken av Mondo Boys. Filmen får dock några minuspoäng för det kyliga och emotionellt nedtonade utförandet som blir lite av en mur mellan karaktärerna och tittaren.
