Allt började egentligen i tidig ålder. Mamma som var och är en trogen löpare drog ut i ur och skur och det såg verkligen härligt ut. Hon återvände med rödblossiga kinder och glittrande svett i pannan, jag ville också hitta den där glädjen med löpningen.
Jag följde med några gånger, med cirka ett halvårs mellanrum, det började och slutade på samma sätt varje gång. Vi tog följe en stund, jag ökade takten, lämnade mamma bakom mig, sen höll jag det tempot en kort stund, dödstrött, stannade, gick, vände och gick hem. Löpning var ingenting för mig!
Men så kom dagen, jag minns den fortfarande som igår, klyschigt, jag vet! Jag var mitt uppe i min utbildning som lärare, det var vår ute och jag hade precis kommit hem från min praktik. Utan att göra en stor grej av det bytte jag om och snörade på mig mina löparskor och tog mina första steg. Det var en kort men behaglig runda, i ett lugnt tempo, helt kravlöst. Och det var precis det min löpning var i början, helt kravlös utan fokus på tid och prestation.
Jag springer fortfarande rundor som är kravlösa, utan vetskapen om varken tid eller distans. Det är viktigt för mig att behålla de rundorna, rundor då jag lämnar klockan hemma och enbart låter fötterna springa. Att inte behöva utvärdera hur vidare bra eller dåligt mitt löppass var med klockan som referens, egentligen skulle det ju räcka att känna efter själv. Kändes det bra eller mindre bra, och sedan bedöma utefter det.
Men tid och fart är viktigt och kul, det kommer jag inte ifrån. Och det kom att bli viktigare och viktigare. Att jaga nya personbästa är en morot som är svår att äta upp. Idag varvar jag mina kravlösa rundor utan klocka, med intervaller och längre pass då tiden på klockan står i fokus.
Ett av mina mål för 2016 är att ta nytt personbästa på Kalmarmilen. Och det är absolut ingen omöjlighet, min nuvarande tid är bra men jag vet att den kan bli bättre, mycket bättre.
Så här i efterhand är det ganska självklart vad jag gjorde för fel de där gångerna jag sprang med mamma en gång i halvåret. Jag antar att det hade med okunskap att göra, att tro att jag skulle kunna springa fort och långt utan att ha övat. Träning och framgång handlar om progression, att successivt stegra sin träning utifrån sina egna förutsättningar. Tid och repetion föder framgång, det är någonting jag bär med mig.
I år ska jag sätta nytt personbästa på Kalmarmilen och jag ska även genomföra Ironman 70,3 i Jönköping. Det kommer att kräva tid och många repetitioner, det kommer att göra ont men det kommer också att vara kul. Resultatet behöver inte nödvändigtvis vara det viktigaste, resan dit kommer bli ett äventyr!
Följ mig på resan i #målgångkalmar16!
//Caroline R
