Våren 2020 präglas av en pandemi som förändrat vardagen för många. Författaren reflekterar över saknaden av sociala sammanhang och vikten av gemenskap.
Den här våren är inte lik någon annan vår och liknar inget som någon av oss varit med om tidigare. Ingen kunde föreställa sig att vi skulle hamna i den här situationen och ingen hade möjlighet att förbereda sig.
Jag saknar att inte kunna fylla huset med människor. Att inte kunna bjuda hem vänner. Hela våren har det inte varit möjligt för mig att hälsa på min mamma men nu när hon kan vara på kolonilotten med sin sambo så är det lite lättare. Men många frågor dyker upp: Ska jag öppna min sommarbutik i hamnen eller inte? Vad utsätter jag mig för då? Och – skulle jag klara att bli sjuk?
Att inte få ta bilen och resa mer än två timmar bort – det låter helt overkligt! Många har förlorat sina jobb, många jobbar hemifrån. Gymnasieelever får lektioner över datorer, vi spritar våra händer hundra gånger om dagen, vi uppmanas att inte resa med kommunaltrafiken och hålla två meter avstånd till alla vi träffar. Personer över 70 år ska inte träffa andra människor inomhus över huvud taget. I butikerna sitter markeringar i golvet som visar var vi ska stå när vi köar…
Ett mycket smittsamt virus skapar en pandemi som drabbat hela världen – det låter som ett dramatiskt intro till handlingen i en katastroffilm! Men den här är på riktigt.
Över hela landet längtar människor till sina sommarstugor och över hela världen längtar människor efter att få träffa sina föräldrar, barn, barnbarn och vänner och det förstår jag verkligen. Vi träffar delar av vår familj någon gång då och då och vänner utomhus. Vi är försiktiga och undviker kramar så klart. I Byxelkrok där vi bor, har det varit ungefär lika tomt som vanligt under våren men med ökat antal människor under de helger som gått. Vi är ju rätt så vana vid att det är glest mellan möten och människor här och tänker kanske inte lika mycket på situationen.
En del människor lever nästan som vanligt och tänker att det inte gör något om de blir sjuka för de är säkra på att de klarar det. I skrivandets stund har dödsantalen ökat och det verkar bero på att fler struntade i restriktionerna runt Kristihimmelfärdshelgen och trotsade det begränsade reserekommendationerna. Jag förstår att människor tröttnar på att vara hemma, sitta inne, att de blir rastlösa och att de chansar, men är det klokt? Ja, det återstår att se.
Ovissheten frestar på. Hur länge ska det pågå? Hur ska det bli med allt? Och – vad gör det här med oss? Hur kommer vi att må när det är över?
Världens alla arrangemang är uppskjutna eller inställda. Inga sommarkonserter, inget fotbolls-EM kommer att spelas, OS är uppskjutet ett år, och till Mats stora förtvivlan – ingen allsvensk fotboll! Många av hans favoritstunder är ofrivilligt bortryckta ur hans vardag. Han som redan i vintras såg fram emot och pratade om den fantastiska idrottssommaren som väntade med alla härliga evenemang. Han kunde inte i sin vildaste fantasi tänka sig att detta skulle kunna hända och han känner en enormt stor saknad över att inte få uppleva dessa magiska idrottsögonblick. Oerhört viktiga sammanhang har för honom försvunnit och nästan gjort honom lite deprimerad! När han i veckan fick reda på att den Allsvenska fotbollen får sätta igång igen om ett par veckor, så både skrattade och grät han samtidigt! Han var lättad och lycklig!
Plötsligt har väldigt många tappat sina viktiga sammanhang och det verkar vara det allra värsta. Vem är jag när jag inte längre har mitt jobb kvar? Hur klarar jag mig när jag inte längre får umgås med mina vänner? För vi verkar må så otroligt dåligt av att mista vår frihet, våra sammanhang där vi kan umgås, socialisera och arbeta. Vi behöver helt enkelt varandra för att må bra!
Den här pandemin visar oss hur viktigt det är med sammanhang där vi känner gemenskap och tillhörighet. Vi kan förlora vårt sammanhang av olika anledningar: när vi går i pension, när vi separerar från en partner, när vi slutar gymnasiet, när våra barn flyttar hemifrån…
Då är det viktigt, om vi mår dåligt, att vi hittar nya sammanhang! Det är inte säkert att vi med en gång vet vad det är, och därför är det bra om vi vågar pröva oss fram. Gör vi inte det, får vi aldrig veta vilket sammanhang vi kommer att må bäst i, för det spelar ingen roll om det är en fotbollsklubb, kyrkan, en ornitologförening, familjen eller en sångkör.
Sociala medier kan hjälpa till viss del, men den direkta, omedelbara, fysiskt nära och oredigerade interaktionen med en annan människa är oslagbar! Jag hoppas att vi kommer att uppskatta det ännu mer när allt detta är över. Det finns trots allt mycket att vara tacksam för och jag är övertygad om att många människor säkert har upptäckt bra saker om sig själva under den här tiden.
Det finns ett uttryck som brukar benämnas KASAM. Det står för ”Känslan av samhang”. Alla behöver vi KASAM. Vi behöver känna att livet är meningsfullt — det här vill jag. Att livet är begripligt – det här vet jag och att livet är hanterbart – det här kan jag.
Om du känner dig ensam och inte hade något självklart sammanhang innan viruset invaderade vår värld, sök dig ut när allt är okej igen. Det kan vara så att det finns ett sammanhang som står och väntar på just dig!
Det bästa är att allt går över – även det här. Ta hand om dig, tänk på att skydda dig själv och andra. Vi ses kanske på Facebook och Instagram så länge!
