Den här isländska hämnddraman av Hlynur Pálmason hade premiär i Cannes förra året och kokar under ytan när sorg och svartsjuka bubblar.
Den här isländska hämnddraman av Hlynur Pálmason hade premiär i Cannes förra året och kokar under ytan när sorg och svartsjuka bubblar. Ingvar Sigurdsson spelar före detta polisen Ingimundur, som efter en lång karriär lever ett lugnt liv på islandsbygden präglat av barnpassning och husrenovering. För människorna i hans närhet upplevs han som stabiliteten själv, men inombords hemsöks han av sorgen efter sin fru, som var hans självsfrände och som miste livet i en bilolycka. Alla djupt förtryckta känslor och plågor börjar bubbla upp till ytan när misstankar uppstår om att hon kort innan sin död hade en passionerad otrohetsaffär. När Ingimundur börjar utreda det hela eskalerar ilskan och frustrationen till livsfarlig nivå, både för honom själv och för andra.
Pálmason strösslar in en del härligt drömska och experimentella inslag i denna i grunden enkla berättelse. Den svenska mästerfotografen Maria von Hausswolff skapar otroliga bilder och ett kallt visuellt uttryck som verkligen lever upp till titeln och fångar råheten i de karga miljöerna. Det är verkligen en perfekt skådeplats för denna mycket melankoliska historia om de män som knyter näven i fickan tills de exploderar, och om hur sorg och svartsjuka kan föda hämndlystenhet. Skalan är liten men känslorna är desto större och mot slutet är intensiteten så påtaglig att det nästan trycker över bröstet. En lika fenomenal som omskakande filmupplevelse.
Episk kärlekshistoria där helheten är så mycket mer än summan av delarna.
SERIE: Normal People
På förhand känns den inte direkt som något extraordinärt, då vi får följa gymnasieeleverna Connell (Paul Mescal) och Marianne (Daisy Edgar-Jones) i deras begynnande förälskelse och relation. Saker och ting problematiseras av att Connells vänner ogillar den bitigt självsäkra Marianne och hennes rika familj, så när kärleken börjar spira mellan dem vill han hålla det hemligt. Den dynamiken är såklart inte helt optimal och det får de snart erfara, när ångestladdat grupptryck och mobbning börjar slita de två parterna från varandra. Under seriens gång får vi sedan följa karaktärerna under ett flertal år och bevittna tidens tand och de ständigt skiftande omständigheterna omkring dem som rör om i maktdynamiken.
På förhand kan detta kännas som en väldigt gjord och sliten typ av berättelse som vi har absorberat så många gånger tidigare att det börjar bli nog. Låt dig inte luras av känslan, för ”Normal People” är så ofantligt mycket mer än summan av dess delar. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men i skarvarna mellan alla enskilda element uppstår någon sorts oförneklig magi som går rakt in i hjärta och själ. Kanske är det de drömska irländska miljöerna? Eller det felfria soundtracket? Eller det finstämda skådespelet från Mescal och Edgar-Jones? Oavsett vad det är så blir jag nästan gråtfärdig när jag reflekterar över hur makalöst bra det här är. Missa den inte för allt i världen!”
