Filmen ”High Life” av Claire Denis, som nu finns att hyra digitalt, utspelar sig ombord på ett rymdskepp där passagerarna tycks vara fångade i ett okänt uppdrag. När Monte, en av de sista överlevande, befinner sig ensam med ett spädbarn, börjar pusselbitarna falla på plats genom tillbakablickar som avslöjar skeppets hemligheter.
På pappret känns storyn i ”High Life” som något vi har sett otaliga gånger tidigare, med paralleller som kan dras till många av de mest stilbildande och betydande verken i science fiction-genren. Robert Pattinson spelar Monte, en av passagerarna på ett container-liknande kubiskt rymdskepp någonstans ute i solsystemet. Destinationen och uppdragets mål är okänt, men när vi först möter honom tycks han vara helt ensam kvar tillsammans med ett spädbarn vars skrik ekar i de sterila korridorerna. Sakta men säkert läggs sedan pusslet, en tillbakablick i taget, kring vad som försiggick på skeppet och vad som hände med de andra passagerarna.
Det räcker med att se fem minuter för att förstå att den bekanta premissen bara är grundbulten i en allt annat än konventionell film. Berättarstilen är abstrakt och man är ofta förbryllad över vad som händer och i vilken ordning. När Juliette Binoches mystiska och excentriska karaktär Dr. Dibs introduceras börjar det hända allt mer bisarra grejer. I utbyte mot tabletter ser hon till att de manliga passagerarna förser henne med regelbundna doser av färsk sperma som hon kan studera och använda i sin forskning kring fortplantning. I en av filmens mest minnesvärda och chockerande scener äntrar hon vad som kallas för ”the fuckbox” och sätter sig på en maskin som tillfredsställer henne sexuellt. Hon slänger sig våldsamt runt och kameran fångar varje pulserande muskel.
Sex och kroppsvätskor är bara en del i tematiken om den organiska människan och hur hon hanterar den iskalla och livlösa rymdmiljön utanför farkostens tunna plåtväggar som präglar hela filmen. Den har en starkt ångestladdad ådra av isolering som ställs i effektiv kontrast mot den oförklarliga oändligheten som finns ute i universum, och kanske även bortom döden. ”High Life” är med andra ord obekväm, men kittlar också både intellektet och mina mer spirituella sidor, bjuder på hisnande vackra bilder och väjer inte för det groteska. Publiken tas med ner i ett svart hål där man febrilt letar efter vad som finns i slutet av tunneln. Huruvida jag hittade några svar eller inte är jag osäker på, för jag vet inte ens om jag har kommit ut på andra sidan än eller om jag fortfarande svävar omkring i mörkret.
