För att uppnå evigt liv behövde den döda kroppen bevaras och göras helig, så att själen kunde återvända till den.
Själen ansågs vara rörlig och kunde färdas mellan dödsriket och de levandes värld. För att själen skulle nå evigt liv behövde den dock en fysisk kropp, annars riskerade den att virra omkring i dödsriket. Kroppen var alltså en nödvändighet för själens fortsatta existens.
Metoderna för bevarandet varierade beroende på social status. De fattiga genomgick en enklare balsamering, där kroppen placerades i den varma ökensanden som naturligt torkade och konserverade den. För de mer välbärgade genomfördes en omfattande och kostsam process. Denna innefattade bland annat att kroppen noggrant tvättades, inre organ avlägsnades och att liket sedan lindades in i mellan 150 och 500 meter linnebindor.
