När ett okänt virus från Kina började spridas ut i världen i början av 2020 hamnade smittskyddsläkaren Lisa Labbé Sandelin i centrum i Kalmar och fick vara sjukvårdens megafon mot allmänheten. Nu minns hon tillbaka på de fem åren som gått sedan pandemins start och siar om framtida pandemier.
Lisa Labbé Sandelin, smittskyddsläkare vid Region Kalmar län, syntes flitigt i tidningar och nyhetssändningar under pandemin. När ett okänt virus från Kina började spridas ut i världen i början av 2020 hamnade hon i centrum i Kalmar och fick vara sjukvårdens megafon mot allmänheten. Nu minns hon tillbaka på de fem åren som gått sedan pandemins start – och siar om framtida pandemier.
KALMAR Lisa Labbé Sandelin satt på ett tåg från svenska fjällen – tillbaka hem till Kalmar, när det sjönk in:
– Jag minns hur jag tänkte så tydligt att nu kommer jag tillbaka till en verklighet som skiljer sig totalt från den vi är van vid. Jag kommer hem till någonting som jag inte vet vad det är. Jobbet och vardagen kommer se helt annorlunda ut och det fanns ett före och ett efter sportlovet. Insikten hade egentligen smugit sig på gradvis men det blev en väldigt tydlig aha-upplevelse just där och då, berättar smittskyddsläkaren Lisa Labbé Sandelin.
Det var mitten av februari 2020. Lisa hade haft koll på mejlen under semesterveckan och fått mer och mer rapporter om det okända viruset. Rapporterna fortsatte komma i allt högre takt även framåt.
– Något jag tror drabbade många läkare väldigt tydligt var en rapport från IVA någonstans i Italien där det var en narkosläkare som berättade om unga i grunden friska personer och äldre som kom in riktigt dåliga och bara dog framför ögonen på dem. Den rapporten gick runt i läkarkretsar och då fattade jag att det här är inte att leka med, detta har vi inte sett tidigare. Varken Lisa eller andra smittskyddsläkare – runt om i världen – visste då vad vi hade att vänta. Det var ett nytt virus och till en början okänt hur det smittade, hur viruset skulle bete sig och i vilken riktning det skulle mutera.
– Jag upplevde det ganska svårt i början när man själv hade fått insikten, att försöka få andra att förstå. Det ligger i mitt arbetsuppdrag att ibland ropa ”nu kommer vargen”. Men så frågar man sig ”är det vargen? Eller vad är det egentligen som kommer?”. Jag behövde först förmedla situationens allvar till sjukvårdsledning, till medarbetare och sedan till allmänheten. Men hur förklarar man för allmänheten att nu kommer vardagen att förändras för er, utan att skrämmas?
Den 31 januari 2020 konstaterades det första fallet av coronaviruset i Sverige, men det skulle dröja ytterligare nästan en månad innan nästa fall dök upp i landet och därefter var spridningen i gång även i Sverige. Den 11 mars meddelade Världshälsoorganisationen, WHO, att covid-19 klassades som en pandemi. Samma dag rapporterades det första dödsfallet vid ett svenskt sjukhus.
– Jobbar man med de här frågorna finns det alltid i ens medvetande att det ska komma en pandemi. När jag tackade ja till det här jobbet 2016 minns jag att jag satt och tittade på tidslinjen över de senaste pandemierna, och tänkte att det är ganska länge sedan sist. Man får nog vara beredd på att det kan komma, säger Lisa, och funderar kort innan hon tillägger:
– Sedan kunde man ju aldrig föreställa sig hur det skulle bli. Något som slog mig där i början var hur väldigt fort det gick. Världen är så liten i dag och vi reser så mycket, så plötsligt är hela världen nedstängd på bara några veckor. Så var det inte förr. Förr skulle viruset färdas med de som åkte båt över det stora havet.
Precis i början av pandemin var det en utmaning att veta vilka patienter som faktiskt var sjuka i covid-19 och vilka som inte var det, samt att inom sjukvården hålla covidsmittade patienter separerade från resterande patienter.
– Mest uppseendeväckande var i början av första vågen, innan vi hade fått igång diagnostiken och när det saknades kunskap om viruset. Det var svårt när vi inte visste hur vi skulle behandla patienterna och hur mycket vi behövde skala upp sjukvården, säger Lisa.
Hade ni smittskyddsläkare tittat på möjliga scenarion innan utbrottet?
– Här i Sverige hade vi jobbat med pandemiberedskap på det sättet att planerna var skrivna för influensapandemier, för det hade det varit de senaste gångerna. Det var en svår omställning i början. Det är en sådan sak som man har tagit med sig, att vi måste tänka bredare, för vi vet inte hur det blir nästa gång.
Kommer vi vara med om fler pandemier?
– Ja, det tror jag. Sedan får man se hur stort det blir, men det kommer komma nya pandemier. Det vore skönt om det dröjde några år så vi hann återhämta oss. Det svåra är att inte veta vilket virus det blir och att alla virus har sina olika egenskaper, men jag tänker att vi får vara väldigt tacksamma för att det inte var barnen som drabbades hårdast.
Ponera att barnen skulle börja dö som flugor, då tror jag att reaktionen i samhället skulle bli ännu kraftigare och att det skulle vara svårt att hantera. Folk skulle inte gå till jobbet och isolera sig. Det är väl en sån där framåtblick som jag kan tänka ”hoppas att det inte sker”.
Hur var det att sitta vid skrivbordet och inte arbeta på golvet inom sjukvården under den mest kritiska perioden?
– Jag är bra på det strategiska, så jag kände att jag var på rätt plats. Det var inte så himla längesedan jag själv jobbade med patienter som infektionsläkare, så jag hoppas att jag hade med mig någon sorts förståelse, men det är alltid en utmaning att sitta och bestämma hur andra ska göra när man själv inte är i den situationen. Samtidigt hade vi alla en gemensam fiende så mobiliseringen av kraft var häftig att se. Man hjälpte varann och försökte lösa olika svåra situationer som uppkom. Det var väldigt lösningsfokuserat av nöden.
2020 blev Lisa plötsligt ansiktet utåt för covid-19 i Kalmar, men där och då märkte hon inte av att hon var igenkänd. När hon syntes som mest i media var det samtidigt som mest restriktioner.
– Jag träffade ju ingen förutom på jobbet. Min man fick hämta och lämna barnen och handla om vi inte beställde hem maten, för jag hann inte med något sådant på grund av allt jobb. Nu är det däremot folk som kommer fram till mig och pratar och känner igen mig om jag är på stan eller sitter på restaurang. Oftast säger de ”tack för din insats”, så det är väldigt kul.
Kände du aldrig att det blev övermäktigt att vara smittskyddsläkare under en pandemi?
– Jo! Det var vansinnigt mycket jobb hela tiden och det tog aldrig slut. När det var som mest hade jag möte varje heltimme inklusive på lunchen. Jag kunde få över hundra mejl om dagen. Under en period hade vi dagliga möten med Folkhälsomyndigheten och jag kom hem sent på eftermiddagen, var hemma och åt med familjen och sedan satte jag mig och svarade på mejl på kvällen. Att vecka efter vecka hålla på sådär, det sliter. Men det var en så speciell situation.
