Hanna Hallgrens nya bok Hallelujaflickorna beskrivs som en unik blandning av akademisk analys och personlig berättelse.
Boken handlar om en kvinna med frikyrklig bakgrund som kommer ut som lesbisk och hennes kamp för att finna sig själv och bli accepterad. Men denna beskrivning är en schablon som inte gör boken rättvisa.
Hanna Hallgren är en erfaren författare med en egen röst. Med Hallelujaflickorna skapar hon en ny litterär genre: en akademisk och politisk analyserande text i samverkan med en poetisk, rolig, engagerad och träffsäker skildring av miljöer och människor i hennes liv.
I boken berättar författaren om sin uppväxt och utveckling, från dråpliga minnen från sin tid som ung.
Samtidigt som jag läser Hallelujaflickorna inträffar två händelser som ser ut som en tanke. I Dagens Nyheter skriver Alex Schulman om vad han uppfattar som Greta Thunbergs många felbeslut den sista tiden: ”Hon hade chansen att förändra världen och kastade bort den. Varför, Greta? Hur kunde du vara så dum?” Alltså: En medelålders man från överklassen använder sin plattform på landets största morgontidning för att tala om för en ung kvinna hur hon skall vara och vad hon skall göra.
I Sveriges Television sänds en dokumentär i tre delar om discorörelsen i USA under 70-talet. Kravallerna efter polisens trakasserier av gayklubben Stonewall Inn i Greenwich Village i New York ses av många som starten på den moderna hbtq-rörelsen i USA. Stora discotek där homosexuella och andra kunde dansa och festa i trygghet öppnades, och discomusiken gav dessutom många unga svarta kvinnor chansen att nå ut som artister.
