När KalmarPosten möter upp Bertil i hans lägenhet råder det ingen tvekan om att modellbilarna har en stor plats i hans hjärta. I hallen står stora glasmontrar med fina modellbilar från olika årtal – gamla som nya.
– Åren går. Jag köper en skvätt här och en skvätt där och plötsligt ramlar det på.
Bertil berättar den ena historien efter den andra. Bland annat om hur den kände talk show-programledaren i USA Jay Leno ville köpa hans kompletta samling av Automobile Quarterly, en inbunden publikation som fokuserade på bilar som är samlarobjekt.
– Den trycks inte längre och kanske finns allt på nätet, men jag är inte så säker på det.
Vi hinner prata lite om hur han har haft modellflygplan som ung och en bilmodell i metall som sattes ihop med linor och en påle i mitten och sedan kördes runt med motor. Redan då fanns bilintresset, men samtalet går ofta in på Bertils yrkesbana som jurist. Kanske är det för att bilintresset lades vilande på hyllan under många år – trots den ungdomliga entusiasmen kring bilars skönhet och formgivning.
– Sedan började familj- och yrkesliv och då låg det här nere. När jag var tillförordnad polismästare i Södertälja och fick inreda ett nytt polishus hade jag med mig två modellbilar. En röd Bugatti och en annan som jag ställde i fönsternischen, vilket fick den ordinarie polismästaren att höja på ögonbrynet. Då var året 1964.
Under tiden som verksam jurist var han med att bura in den ena efter den andra busen, som han själv kallar dem.
– Jag har bland annat anhållit en advokat i hovrätten och i Sollentuna fick jag Christer Pettersson instoppad i tre år. Det var Sollentunas mest kända buse, han blev riksbuse så småningom.
Efter ett långt samtal om mer eller mindre häpnadsväckande historier kommer vi tillbaka till huvudspåret igen. Det var nämligen efter yrkeslivet som modellbilssamlandet tog fart på riktigt.
– Hustrun jobbade på ett företag som sålde insticksugnar. Då fick jag följa med som portföljbärare. När vi var i Verona i Italien passade jag på att gå in i modellaffärer. Sedan var vi i Venedig, Padova och vid Comosjön. Det roliga med de här affärerna var att de först visade leksakerna, men när man visade att man var entusiast tog de fram de fina och dyra bilarna. De sålde inte numrerade modeller till turister, utan då skulle man vara nörd för att få köpa en sådan. Jag blev god vän med en man som heter Lucio och jag köpte bilar till specialpris genom honom. Vi har haft kontakt i många år, och har det fortfarande. Jag har en lista på bilar som jag ska beställa, bland annat av det spanska märket Pegaso. Det finns två stycken som är intressanta där.
I många fall är det svårt att sätta fingret på när ens samling blir en samling. I Bertils fall vet han exakt när det tillfället infann sig.
– Vi bodde utanför Sigtuna på landet och rev ut ett pannrum på tre kubik. Där satte vi in en glasvägg och monterade hyllor där jag ställde modellbilarna. Då kom en hantverkare och gick förbi. ”Åh fan!” sa han och hoppade högt. Då insåg jag att jag hade en samling. Det var så sent som 2014.
När vi går igenom hans samling av modellbilar och publikationer av olika slag är det något av en underdrift att kalla Bertil för en fantast.
– En läkare sak en gång: ”Om du inte har en hobby vid sidan av ditt jobb är du uträknad”. Det här är det som har hållit mig igång, en del kanske tycker det är töntigt, men hobbys ska man ha. Mitt gamla jobb, jag skulle inte ha ägnat mig åt det egentligen. Formgivning och att stå på scen var min grej egentligen.
Det är just det som har fångat Bertils öga genom alla år – formgivningen. Det märks inte minst när han bläddrar bland sina mängder av böcker och tidningar innehållandes bilar och vackra illustrationer.
– Jag börjar tänka mer och mer på miljön. Det är bättre att bilarna står i ett skåp än att de kör på gatorna och osar ner.
