Det är nu 75 år sedan mänsklighetens andra stora vansinne – Andra Världskriget – slutade, och det var inte bara på landbacken som folk for illa, utan också det svenska sjöfolket drabbades mycket hårt. Artikeln publicerades 29 september 2020
Insändare: Med livbåtarna utsvängda
I Östersjön var man framför allt rädd för ryska torpedanfall och därför smög fartygen så nära den svenska kusten som djupgåendet tillät, och helst inomskärs, där fyrarna många gånger var nedsläckta för att förvilla fienden. I en tid då det varken fanns satelliter eller GPS-system och inte ens radar, kunde det, särskilt under mörka, stormiga höstnätter vara ett svårt val för befälhavaren: att gå utomskärs och riskera att bli torpederade eller inomskärs i mörka farleder som kantades av lömska grund.
Några av de värsta katastroferna inträffade under sommaren 1942, då ryska U-båtar sänkte tre svenska fartyg inom svenskt territorialvatten utanför Västerviksskärgården. Också utanför Bläsinge på östra Öland smög de ryska U-båtarna omkring och torpederade det svenska fartyget ADA GORTHON midsommarafton 1942 och 14 man följde med fartyget i djupet. Hon bröts av på mitten och det malmtungt lastade fartyget sjönk inom 15 sekunder. Åtta man som varit på däck hamnade i vattnet, men lyckades klamra sig fast på vrakgods och flottar tills fiskare från Öland en halvtimma senare kom ut i en båt och kunde rädda dem. De övriga 14 man, som vistats i maskin, hytter och mässar, följde med fartyget ned när hon sjönk. Namnen på de omkomna sjömännen finns på en minnessten som rests på en äng nedanför Bläsinge.
”Dödsfarten” kallades denna fartygstrafik med järnmalm från svenska ostkusthamnar till hamnar i norra Tyskland och tyska och nederländska Nordsjökusten under andra världskriget fram till hösten 1944. Returlasterna bestod för det mesta av kol till Sverige, som behövde allt tänkbart bränsle, särskilt under de bistra krigsvintrarna 1940-42. I januari 1942 blåste den isande ryssluften med nordostlig snökuling och gav en kyleffekt på omkring -50 grader(!) i södra Sverige. Mjölken frös i spannen och skolorna hade ”köld-lov”! Men det var som sagt annat elände som kom från Ryssland också: torpedanfallen mot svenska fartyg på svenskt vatten, som trots neutralitetsbeteckningar på fartygssidorna sköts i sank ändå. Det var ryssarna som till varje pris ville hindra Nazityskland och Kruppkoncernen att få tillgång till järnmalm för att tillverka ännu mer krigsutrustning.
För att sjömännen riskerade livet hela tiden utgick en krigsriskersättning beroende på i vilket område man befann sig. Ju farligare zon, desto högre krigsrisk. Men det var ett mycket högt pris i människoliv som Sverige fick betala för de kolbitarna, och över 2000 sjömän och 270 fartyg förolyckades genom U-båts- och flyganfall eller minor under hela kriget.
”Dödsfarten” betalades med 300 procent tillägg på lönen, men till en början fick svenskarna bara behålla 50 kronor i månaden av sin krigsrisk, men summan höjdes senare till 150 kronor. Resten av pengarna skulle sättas in på ett spärrat konto i Postsparbanken som endast skattemyndigheterna hade fri tillgång till. Det hette att ”sjömännen skulle ha en slant på banken när – och om! – de kom hem igen.”
Staten har alltid haft förmågan att bolla med skattebetalarnas pengar, och inte nog med detta: en annan paragraf i krigsrisklagen stadgade att ersättningen upphörde när ett fartyg förlist(!), alltså de som lyckats kravla sig upp på en livräddningsflotte och drivit omkring länge var inte ersättningsberättigade!
Missnöjet med krigsriskersättningen gjorde att många svenska sjömän mer eller mindre varaktigt seglade i andra nationers fartyg, där hela krigsrisken betalades ut med månadslönen.
I denna hemska trafik seglade min far andrestyrman i ss. BELOS, en Helsingborgsångare, som alltid gick med livbåtarna utsvängda, för om man blev minsprängd eller träffad av en torped kunde fartyget sjunka på några minuter.
Jag föddes i slutet på kriget och första gången min far fick se sin nyfödde son var på Kalmar redd, en bit söder om Grimskär, där man ankrat upp för att kola (bunkra), d.v.s. man hissade upp kolet från en läktare (pråm) i stora korgar som sedan tömdes i rännor ner till kolboxarna och användes som bränsle till fartygets ångpannor. Det var ett tungt och tidsödande arbete, men framför allt var det skitigt(!) och ångaren låg snart insvept i en svart kolrök.
Det var i en sådan kolkorg som jag blev upphissad till min käre faders stora förtjusning, men vad min dyra moder sa om detta, är det nog tur att jag inte vet! Tack vare vänlig hjälp från Sjöfartsverkets arkiv i Norrköping har jag fått några kopior av lotsdagbok, förd vid Kalmar lotsplats. Där framgår att ss. BELOS från Helsingborg fick lots i augusti 1944, och det var då jag fick möta min far för första gången – i en kolkorg. Så nu har jag papper på det!
Jag har själv haft tillfälle att tuffa runt i de gudomligt vackra inomskärslederna uppåt norra Kalmar län med olika fritidsbåtar, och det har varit en fröjd att ha kunnat navigera med hjälp av ledfyrarna, sjökort och kompass i de ljusa sommarnätterna.
Det har gått alldeles utmärkt – till och med utan satellitnavigering och annat elektroniskt pryttel.
Ibland har jag skänkt en tanke åt de ”krigsseglande” fartygen, som försökte rädda sitt fartyg, sin last och sig själva genom att mörka höstnätterna kryssa fram mellan grynnor och släckta fyrar.
Alltmedan ryska torpeder lurade ute i havsbandet…..
Lasse Sandberg
