Artikeln publicerades 8 augusti 2020
Insändare: ”Med dödsförakt från hopptornet iklädda mormors gamla kläder”
Hopptornet i Långviken, en insändare av Lars Sandberg.
Nu har Långviksbadets vita hopptorn fått en välbehövlig make-up och avtecknar sig lika majestätiskt mot ett glittrande Kalmarsund som på 1950–60-talet. Då höll Kalmar Simsällskap både DM- och SM-tävlingar och avslutade somrarna med de populära eldfesterna. Skämthopp, upplysta av bengaliska eldar och marschaller, var kvällens höjdpunkt: Badmästare Tommy Rindsäter, alltid iklädd vacker solbränna och zinkvita byxor, blåste i sin silverglänsande visselpipa. Då kastade sig Lill-Knott och Stor-Knott och allt vad de nu hette med dödsförakt från hopptornet iklädda mormors gamla kläder och applåderna dundrade i kapp med fyrverkerierna! Något år hade man kommit på ännu en publikdragande attraktion: Från Färjestaden startade en simning över Kalmarsund med målgång vid Långviken.
Det var i en tid utan en massa elektroniskt kolijox, fast det hade nog varit bra om följebåten till simmarna haft en mobil med! Nu fick man istället beräkna ett visst antal timmar för simningen, men augustikvällen blev allt mörkare och ingenting hände. Under tiden försökte man dämpa irritationen hos publiken genom att spela någon av de tre-fyra plattor man hade. ”Valpen i fönstret” eller ”Gamle Svarten”, men när dessa raspiga trudelutter började hoppa på skivtallriken, började också publiken att troppa av. Marschallerna hade sotat igen och varmkorven tagit slut och själv minns jag inte om någon av sundssimmarna någonsin kom i mål – dom kanske fortfarande håller på att paddla fram på Kalmarsunds glittrande böljor!
Under hopptornet fanns en 50-meters simbassäng och det värsta som kunde drabba arrangörerna var om det blåste upp en ostlig vind under tävlingarna. Då kom nämligen hela armador med guppande bajskorvar och uttjänta kådisar indrivande i simbassängen. Dessa fridstörare attackerade utifrån sundet, där stadens stora avloppstub låg, som på den tiden släppte ut den bubblande smörjan direkt i havet. Vid dessa tillfällen gjordes ett kortare uppehåll i tävlingarna under vilket man ansträngde sig att fortast möjligt, och med största diskretion (folk var ju så pryda på den tiden!) rensa bassängen från de ovälkomna gästerna. Under tiden åkte ”Valpen i fönstret” och ”Gamle Svarten” på skivtallriken igen…
Entréavgiften till simevenemangen blev ett välkommet tillskott till Simsällskapets kassa, men snart hade båtägarna lärt sig att ankra upp utanför simanläggningen och få gratis underhållning! Men då hittade arrangörerna på en ljus idé: de la ut några flottar med säckväv emellan som skymde sikten utifrån sjön! Men den säckväven hade snart blåst bort…
Runt simbassängen stod höga åskådarläktare som var byggda av trä och under dessa fanns utrymmen för olika slags förråd. I dessa prång brukade vi smågrabbar samlas i smyg ibland för att bedriva våra studier av kvinnokroppen från en mera underliggande vinkel och det var fantastiska upptäckter vi gjorde! Skolans sexualundervisning inskränkte sig på den tiden på sin höjd till blommor och bin, vilket man inte blev så mycket klokare av. För att ytterligare förkovra oss i ämnet, hände det någon gång att vi gömde oss i läktarbåsen på en bestämd dag i veckan då det var dambastu. På detta sätt kunde vi komplettera bilden av den nakna kvinnokroppen med ingående studier rakt framifrån, vilka gjorde starka intryck på oss kunskapstörstande barn! Det var annat det än blommor och bin som de försökte tuta i oss på biologilektionerna!
Lasse Sandberg
(Innehavare av den ”mindre Belöningen Pillövskransen 1959”)
