Skotske Alexander Selkirk blev strandsatt på en öde ö i över fem år. Hans äventyr inspirerade Daniel Defoe till en av världens mest kända romaner.
Alexander Selkirk, en skotsk sjöman från Largo, hamnade 1704 på den obebodda ön Juan Fernández, belägen cirka 650 kilometer utanför Chiles kust. Han hade kommit i gräl med sitt skepps kapten och krävde att bli ilandsatt. Med sig fick han endast ett fåtal förnödenheter: en muskö, verktyg, en gryta, kläder och en bibel.
Ön, en karg vulkanö, erbjöd dock möjligheter till överlevnad. Selkirk bosatte sig i en grotta, men tvingades senare flytta inåt landet på grund av invaderande sjölejon. Där byggde han ett hus och fick kämpa mot en stor population av aggressiva råttor. Han lyckades dock tämja vildkatter, som hjälpte honom att hålla råttorna borta, och även vissa getter, vilket gav honom mjölk. Med kunskaper i att göra upp eld och tillverka kläder av getskinn, lyckades han klara sig.
Under de över fem år han tillbringade på ön läste Selkirk flitigt i sin bibel, vilket hjälpte honom att bevara sitt förstånd och sin talförmåga. Efter ett par år anlände två spanska skepp. Selkirk gömde sig för spanjorerna, som jagade honom men missade. Skeppen lämnade så småningom ön.
Trots de svåra förhållandena drabbades Selkirk sällan av sjukdom. En allvarlig olycka inträffade dock när han jagade en get och de båda föll utför ett stup. Selkirk överlevde genom att landa ovanpå geten, men var medvetslös i över ett dygn.
I januari 1710 räddades Alexander Selkirk av ett engelskt skepp. Väl tillbaka i Skottland blev hans historia en sensation och uppmärksammades av författaren Daniel Defoe. Defoe inspirerades av Selkirks öde och använde hans upplevelser som grund för romanen ”Robinson Crusoe”, där handlingen dock förlades till en karibisk ö och huvudpersonen fick namnet Robinson Crusoe.
Selkirk återvände till sjön i oktober 1720 och avled året därpå i gula febern utanför Afrikas kust. Han lever vidare i historien som den verkliga förebilden till den ikoniska romanfiguren.
