Per-Olof Persson, känd som Pellepennan, var i tre decennier drivande i KalmarPosten. Nu bor han i Stora Rör och ser tillbaka på tiden som grundare och säljare av tidningen.
Per-Olof Persson, känd som Pelle eller Pellepennan, är 71 år och var länge känd som Pellepennan som gärna cyklade genom stadens gator och torg, med rocken fladdrande i vinden. För tre år sedan sålde han sitt livsverk KalmarPosten, som han grundade för exakt 30 år sedan.
Bakgrund och motto
“Vårt motto är minst 200 människor på bild i varje utgåva, lika aktuellt då som nu.” Jag gillar statyn ”Läsande familjen” av Erik Höglund. ”Det är viktigt för demokratin att hela familjen läser tidningar.”
Personinformation
Namn: Per-Olof ”Pelle” ”Pojje” Persson
Ålder: 71 år
Familj: Sambo Lena, barn och barnbarn.
Bor: Stora Rör
Uppvuxen: Örsjö
Utbildad: Skeppskock
På fritiden: Gå på gym, cykla och lyssna på P1.
Beskriv dig själv: Stirrig, krävande och leende
Uttryck du ofta använder: ”Det kan aldrig gå mer än åt… skogen”
Läser: Självklart dagstidning i pappersformat och någon bok då och då.
Favoritdryck: Ölandsvatten utan kolsyra.
Vad står på din frukostbricka? — Gröt som jag la i blöt kvällen innan. 0,8 dl fiberrikade havregryn, ingen mjölk och ingen sylt, det är mitt sätt att hålla vikten.
Hur startar du dagen på bästa sätt? – Att stiga upp, läsa tidningar och invänta Lenas hemkomst från morgonpromenaden. Ibland gör jag morgongympa med lite olika övningar 15-20 minuter på parkettgolvet.
KalmarPostens utveckling
För 30 år sedan kom första numret av KalmarPosten ut, berätta om starten! – Jag hade köpt Emmaboda Tidning 1975 av min allra bästa kompis och rådgivare, fastighetsmäklare Erling Karlsson. Han hade precis haft födelsedagskalas och jag hade ett reportage därifrån som jag visade för potentiella annonsörer i Kalmar. ”Så här kommer det att se ut i KalmarPosten!” sa jag och det gillade de. Annonsörerna var viktiga för vi hade ju inga läsare än. Det var något nytt i Kalmar då och jag hade en dynamisk kund i form av Svanholms, helsidor från Intersport och Ny man och det var ännu fler som nappade på idén och köpte annonser.
– Det allra första numret kom ut i november och var på fyra sidor, men den första riktiga tidningen kom i december.
Tidningens utveckling genom åren?
– En viktig milstolpe var när vi fick köpa vårt fina hus på Jenny Nyströms gränd av Kalmar kommun, 1992.
– Först kom tidningen ut en gång i månaden, men när Hasse Ljung började här var det första han sa att ”du kan ju inte komma ut med en tidning då och då när det passar dig”. Vi hade alltid haft en semester på sommaren och en i december, så jag sa att ”då får du tycka in för mig”. Efter det kom tidningen ut varje vecka och har gjort sedan dess.
Säljprocess och framtid
Hur säljer man en firma? – Då måste man ha is i magen och vänta tills någon ringer. Nu hade jag turen att Gota Media ringde och vi kunde komma överens eftersom ingen i familjen var intresserad av att ta över. Den 2 juli 2015 sålde jag företaget.
Punkter under tidningsåren? – Vårt 25-årsjubileum då glädjen stod högt i tak och vi överraskade våra kunder med diverse upptåg. Vårt absolut bästa är var 2011 och jubileet var 2013.
– Sedan har hela tidningsvärlden utsatts för en annan typ av konkurrens genom sociala medier och så vidare. Men ännu är det inget som slår en annons i KalmarPosten vad gäller marknadsföring. Jag tycker det är väldigt roligt att det går så bra för våra kunder och dessutom har många av dem blivit väldigt goda vänner till mig och familjen.
Roligaste reportage
– Att vara på OS i Sydney i Australien och se finalen där J-O Waldner spelade final och dessutom få se Jörgen Persson spela om bronset. Tyvärr blev det endast en medalj när J-O tog silver. Men det var fantastiskt. Jag minns att J-O sa direkt efter matchen ”åh fan, är du här och fotar också Pelle”.
Frågor om pensionärslivet
Hur har första året som pensionär varit? – Ja, nu är det ett år faktiskt, jag slutade 31 december 2017, två och ett halvt år efter försäljningen. Men jag har haft turen att ha väldigt bra personal genom åren och en mycket aktiv vice vd Hasse Ljung som gjort att jag kunde tona ner min roll på företaget. Ju mer man vågar släppa ifrån sig som arbetsgivare desto större chans är det att företaget går bra och utvecklas.
Vilka pensionärvanor har du lagt dig till med? – Att inte göra mer än ett ”mission per day”, det är precis lagom. Idag har jag räfsat löv och åkt in till Kalmar. Och, sådan tur jag har som kan använda KLT:s pensionärssatsning på 100 kronor för trettio dagar och slippa parkeringsproblemet.
Resor och fritid
Du älskar att resa, vart reser du helst? – Jag reser så länge jag kan bära min resväska själv, det gäller att passa på. Jag har inget favoritställe. Däremot besöker jag gärna järnvägsstationer på de platser jag reser till. Där ser man det äkta folklivet och där är de bästa priserna på restauranger och liknande.
Du har också ett stort sportintresse? – Ja, och då är det ju Kalmar FF främst. Jag tror på nästa säsong nu när det återigen är många Emmabodaspelare inblandade, det var det även under guldåret. Det var imponerande att se fem spelare från Emmaboda på Tele2Arena, när Kalmar FF besegrade Djurgården med 2-0. Det var Rasmus och Viktor Elm, Adam Hellborg, Isak Magnusson och Mäns Söderqvist.
Sjömansgången och var man bor nu
Du har ett förflutet som sjömanskock, hur var det? – Jag var 17 år när jag började som sjömanskock, första båten mönstrade jag på i Luleå. Sedan dess har jag arbetat varje dag. Jag har inte studerat mer efter det utan jag har gått i livets skola. Då fanns massor av båtar i svenska flottan som behövde personal, så jag var inte ens med på skolavslutningen.
– Jag hade tur att gå för läraren Arne Tausis och jag minns den största förmaningen han gav oss. ”Ni måste ha Stora kokboken med er i resväskan”. Det var ett väldigt gott råd.
– Första resan gick till Dunkerque i Frankrike, vi passerade östra Öland på vägen.
– Sedan var jag i Nordamerika 2,5 år och gick i skytteltrafik mellan Nordamerika och Göteborg. Det var hårda stormar då vi fick knyta fast grytorna med snöre så inte såsen flög ur. Därefter var jag 2,5 år till Sydafrika tur och retur, det var lite enklare och bättre, där blåste inte så mycket och där hade vi en härlig pool på däck. Jag har sett många solupp- och nedgångar på havet. Efter det gick jag iland och blev glasarbetare i Emmaboda och sedan kioskinnehavare innan jag fick köpa Emmaboda Tidning.
Nuvarande liv i Öland
Du är numera Ölandsbo, hur känns det? – Helt fantastiskt! Jag har turen att bo vid sundet och se båtarna dra förbi, det är som att vara på kryssning varje dag. Jag kan svepa in mig i en filt och lyssna på båtarna, det blir inte bättre än så. Ibland är det varmt, ibland är det kallt. Det är ett sceneri som är nästan obetalbart.
Motto och filmidé
Motto? – Gör så gott du kan.
Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv? – Jag tycker Rolf Lassgård är ganska bra, eller Stellan Skarsgård eftersom han tillbringat många somrar i Stora Rör och känner till den härliga miljön.
Avkoppling och framtid
Hur kopplar du helst av? – Då lyssnar jag på P1 eller slötittar på tv. Eller tar jag en runda i Kalmarsund med båten, stänger av motorn och bara guppar och sträcker ut benen. Jag vill gärna ha en halvtimmes vila varje dag, siesta har jag kört med i många år.
Vad ville du bli som liten? – Det var nog kock. Syrran skojade alltid om att jag var så glad i mat så kock var nog ett bra yrke för mig. ”Är man kock får man alltid de bästa bitarna” sa en släkting.
Tre kändisar du skulle bjuda på middag? – Anna Odell som jag hade nöjet att träffa på Kalmar Konstmuseum när hon var här i början av sin karriär, hon är minst sagt spännande. Jag skulle också bjuda Lindåssonen Karl-Erik Nilsson, Svenska fotbollsförbundets ordförande som är vice ordförande i UEFA, ett starkt namn i fotbolls-Europa som jag tycker har gjort en fantastisk karriär. DN:s chefredaktör och ansvarige utgivare, Peter Wolodarski vill jag också bjuda, han är bara 40 år och har gjort en imponerande tidningskarriär.
Vad skulle du bjuda på? – Pannbiff med lök och tillbehör. Öländska jordgubbar med glass till efterrätt, skivade med lite socker på, och en klick grädde.
Vad gör du om tio år? – Jag hoppas att jag fortfarande kan bära min resväska och göra någon turné då och då. Det är inte omöjligt att jag har varit på Hawaii.
