När en film redan på konceptnivå ärrar, då vet man att den har något speciellt. Regissören Brandon Cronenbergs ”Possessor” tar en konventionell berättelse om yrkesmördare och ger den en magstark, mörk sciencefiction-spin.
FILM: Possessor
När en film redan på konceptnivå ärrar, då vet man att den har något speciellt. Så är fallet med ”Possessor”, där manusförfattaren och regissören Brandon Cronenberg tar en rela- tivt konventionell berättelse om yrkesmörda- re och ger den en magstark och mörk scien- cefiction-spin. För att eliminera sina intet ont anande måltavlor kapar filmens torpeder, med Tasya Vos (Andrea Riseborough) i spet- sen, medvetandet hos en person i offrets omgivning, exempelvis en familjemedlem eller kollega, som iskallt styrs till att utföra mordet och sedan begå självmord. Den inre kretsen är oskyddad och öppen, spåren till- baka till beställaren är obefintliga och det endaalla vittnen ser är ett oförklarligt vansin- nesdåd eller impulsivt ”crime of passion”.
Det är en briljant premiss och bara blotta tanken på den framkallar rysningar som kry- per längs ryggraden. Tanken på att inte bara möta sin död på ett fruktansvärt brutalt och plötsligt sätt, utan även dö i tron om att nå- gon man älskar var förövaren, är bottenlöst otäck. Likt genrens mästare och deras stor- verk använder Cronenberg filmens science fiction-element och förhöjda idé till att djup- dyka i gråzonen som är den mänskliga psy- kologin. Frågorna han ställer är både väcker tankar och framkallar skräck. Hur påverkas en person av att ”dö” (när det övertagna medvetandet utplånas) om och om igen? Finns det ett vaket medvetande i botten hos personen som kapas även när Vos har kontrollen? Vad får hon ut av det hon gör? Njuter hon?
Cronenberg-äpplet faller inte långt från trä- det, så även i detta fall när det rör sig om psy- kologisk skräck så råder det heller ingen brist på ”body horror” (pappa Davids specialitet). Det implicit groteska och onaturliga i att sammanfoga två medvetanden skildras vi- suellt med förvridna ansikten som tycks smälta från skallbenet, bilder som jag sent ska bli kvitt. Varje knivhugg och avfyrat skott gör maximal skada och känslan av metall som kataklysmiskt penetrerar hud, kött och blod är påtagligt verklig. Detta gör också att varje dödsfall och varje droppe spillt blod har oerhörd vikt och ger en klump i halsen på ett sätt som jag inte vet när en filmupplevelse gav mig senast.
Cronenberg har ingen massiv budget till för- fogande men gör det mesta av sina resurser. Scifi-elementen är lo-fi och tankarna går ofta till det analoga och retro-doftande snarare än det futuristiska och högteknologiska, vil- ket jag älskar. Allt är så oerhört snyggt desig- nat och det nervigt intima fotot, med väl ut- valda mättade neoner som attackerar horn- hinnan, förstärker den tryckande atmosfä- ren. ”Possessor” är sammanfattningsvis en utmanande och obehaglig upplevelse. Den är oförutsägbar, nattsvart och bryter mot mallen. Den skakar om, angriper och får en att verkligen känna att man lever, om än hy- permedveten om att man bara är en sårbar samling kött, ben och blod. En film för alla är det inte men definitivt en film för mig och kanske… dig?
