Efter den akuta strokevården inleds arbetet med att hjälpa patienten tillbaka till vardagen, där kommunen och hälso- och sjukvården spelar en viktig roll. Samtidigt måste även de anhörigas situation beaktas.
Rehabiliteringen efter en stroke anpassas individuellt och sträcker sig bortom sjukhusets väggar. Målet är att patienten ska kunna hantera sin vardag, vilket ofta involverar hela familjen. ”Vi vill inte att patienten kommer hem till en vardag de inte kan hantera, eller som deras anhöriga inte kan hantera”, säger Philipp.
Många gånger blir hela familjen drabbad. Det kan vara unga personer som är mitt i livet med småbarn och där gäller det ju att hela familjen får stöd. För det har vi även kuratorer och uppföljning för hur träning ska gå till och så vidare. Det är mångfacetterat, säger Karin.
Philipp beskriver utmaningen: ”Den egentliga utmaningen börjar först när man kommer tillbaka till sitt eget hem. Här på sjukhuset kommer maten till en, här kommer folk och hjälper en men när man kommer hem är frågan hur man ska klara ett liv med ett funktionshinder. Det krävs mycket planering för att folk ska känna att de ändå är trygga.”
Symtomen efter en stroke varierar beroende på var i hjärnan skadan uppstått. ”När man får en stroke är det vissa delar av hjärnan som dör, och den funktionen kan inte direkt ersättas. Hjärncellerna kommer inte tillbaka. Men hjärnan omkring det drabbade området kan lära sig att hitta andra vägar”, förklarar Philipp.
Speciellt en ung patient som drabbas kan bli nästan helt återställd på ett par dagar eller veckor eftersom hjärnan har möjlighet att ställa om sig med hjälp av träning. Men vissa drabbas av så stora stroke att det inte finns så mycket vävnad kvar omkring stroken som kan ta över funktionen. Det är ganska individuellt och går inte att förutse på dag ett, fortsätter han.
Synen på återhämtning har förändrats över tid. Karin berättar: ”Förr i världen sa man att det som inte händer på 14 dagar händer aldrig. Men det har vi tagit bort och idag ser vi patienter som återhämtar sig fantastiskt bra. Vissa säger sig ha bättre livskvalitet än innan. Man inser vikten av att sköta om sig och får en annan syn på livet.” Samtidigt poängterar hon att vissa inte återfår samma kapacitet: ”Men för vissa blir inte som det varit tidigare och det går kanske inte att ha tio bollar i luften om man haft det innan, utan det kanske går att ha en boll i luften istället. Men det går ändå att ha en god livskvalitet.”
Anhörigas situation är också en viktig aspekt. ”I akutskedet är patienten oftast väldigt trött och inte alltid helt med i situationen. Men anhöriga däremot är fullt närvarande. De ser att livet pågår för fullt utanför. De befinner sig i en jättekris för de tänker bara ”hur ska det här bli?”. Det gör man inte riktigt som patient i början för man är väldigt trött och omtumlad”, beskriver Karin.
Hon fortsätter: ”Så där gäller det att man stöttar de anhöriga tidigt och det tror jag många anhöriga upplever att de inte får. Ibland får vi begränsa anhöriga om de är för pratiga och tröttar ut patienten. Det gäller att inte avvisa dem men ibland kanske säga att ”det vore bra om du åkte hem och sov, även du behöver återhämta dig”. Det gäller att tidigt fånga närstående och förklara vad som händer och att de är delaktiga.”
