Att hitta acceptans för nuet, även när det är svårt, kan leda till inre lugn och snabbare tillfrisknande, skriver Susan Billmark.
När den kalla våren aldrig ville ta slut och jag inte vågade sätta ut mina plantor för nattkylan, lovade jag mig själv: om det blir en varm sommar ska jag aldrig mer gnälla på värmen! Jag hade svårt att acceptera den svala vår vi serverades. Jag var så otroligt trött på att frysa.
Att arbeta i min sommarbutik i Byxelkroks hamn i den här hettan har stundom varit en pärs så härlångt. Det är nästan vindfritt och svetten har runnit längs hårfästet och ryggen. Jag har ofta dragit ut på att åka ner till hamnen för dagens pass. Det lockar betydligt mer att stanna hemma på verandan eller att ligga kvar på stranden där svalkan finns tillgänglig.
I skrivande stund ligger jag här på verandan – men med 39 graders feber, värk i hela kroppen och kan inte åka ner och arbeta! Och vad är det jag helst vill då? Jo, åka ner och arbeta!
Jag har legat här och funderat på det här med acceptans. Att det ska vara så svårt. Att acceptera det som är för stunden. Jag kan inte påskynda tillfriskningsförloppet. Jag försöker hitta en acceptans för att kroppen behöver vara stilla och vila. Det är banne mig inte lätt nu när det är som mest med människor här i Byxelkrok och det är nu som jag har mest kunder! Jag försöker hitta en acceptans för att inte orka läsa en bok, inte orka hålla ögonen öppna – att inte orka!
Men jag märker att när jag i små stunder då och då kapitulerar och accepterar situationen så lugnar kroppen och sinnet ner sig. Det skapas en stunds fred i det krig som annars råder inombords av att vilja vara någon annanstans men inte kunna. Jag antar att den stunden av fred gör att jag tillfrisknar snabbare.
När Mats och jag gick vår mindfulnessutbildning pratade vi mycket om SOAS-regeln på kursen. Den betyder: S – Stanna upp! O – Observera. A – Acceptera. S – Släpp taget eller Skrid till handling.
Att stanna upp och fokusera på/observera den aktuella situationen/känslan och acceptera att det just nu är som det är, får mig att känna mig stark. Som att jag har koll, oavsett om det jag observerar är något bra eller dåligt. När jag hittar en acceptans för hur det är, kan jag ta ett beslut: ska jag släppa taget om det hela eller ska jag skrida till handling och göra något?
Den här proceduren stärker mig och minimerar offerkänslan! Om jag är i en situation där jag inte kan göra något så har jag ändå hittat en acceptans och den kan jag öva mer på för att lindra maktlöshetskänslan! Ju mer jag tränar på min acceptans desto bättre mår jag. Jag vet – som anhörig till en sjuk människa känner en sig väldigt maktlös och jag har märkt att de gånger jag accepterat situationen och släppt taget – det är då det har löst sig!
Jag tror inte på någon allsmäktig Gud men den här förkortade versionen av Sinnesronesbönen som Reinhold Niebuhr skrev 1926 tycker jag säger så mycket:
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”
Så mycket energi vi till exempel lägger på att kommentera och diskutera vädret! Eller ta vårt åldrande till exempel. Så många som försöker dölja att de håller på att bli äldre! Jag blir rasande arg på de som vill få oss att tro att det är något fult när det borde vara tvärtom! Alla blir äldre. Var finns acceptansen för åldrandet?
Tänk om vi ägnade mer tid, kraft och samtal kring det som vi verkligen kan förändra i stället för det som vi inte har kontroll över! En del människor tror att de inte har så stor möjlighet att förändra sin situation eller det som sker i deras liv och det skrämmer mig! Vi har kraften och möjligheten mer än vad vi tror och vi hjälper oss själva genom att acceptera mer än vi kanske tror är möjligt.
Låt oss inte vara offer för omständigheterna!
