Vampyrlegendernas spridning möjliggjordes på grund av vidskepelse och rädsla. De flesta tidiga kulturer skapade legender för sådant de inte förstod eller kunde förklara, som när kroppar från nyligen avlidna hittades och såg ut som om de stigit upp ur gravar. Kroppen kunde ha ändrat form och vara svullen, medan hår och naglar hade vuxit. I dag kan vi förklara detta: hår och naglar fortsätter att växa under en tid efter döden och svullnaden är förruttnelsefasen i kroppens upplösningstillstånd. Detta var dock okänt för de flesta människor som levde före 1800-talet, varför legenderna kunde hållas vid liv.
1897 publicerades Bram Stokers roman Dracula och spred vampirism till en masspublik. Historien berättar om den 500 år gamle Greve Dracula i Transsylvanien, som har sugit ut sitt lands sista bloddroppe och flyttar till England för att finna nya offer. Dracula har en verklighetsbakgrund i historien om tyrannen Vlad Tepes, vars namn betyder ”pålspetsaren”. Prins Vlad Tepes levde under 1400-talet, kallades ofta för Dracula – vilket är rumänska för ”djävulens son” – och gav upphov till många skräckfyllda berättelser som spreds i Europa, i Sverige som skillingtrycket ”Pål-Djefvulen”.
Vampyriska sysslor som att dricka blod, återvända från de döda och göra människor illa nattetid härrör alltså från den östeuropeiska mytbildningen. Däremot är slängkappor, höga kragar, ingen spegelbild och förvandlingen till fladdermöss nyare påhitt i fiktionens värld. Vampyrsägnerna fortsätter att utvecklas i romaner som John Ajvide Almkvists ”Låt den rätte komma in” eller filmer som den svenska ”Frostbiten”. Till och med Draculas nemesis, Dr Van Helsing, har en modern motsvarighet i den kvinnliga tv-seriehjälten Buffy.
