Sommaren 1883 stod den unge Alois inför ett vägval. Naturvetenskapligt begåvad men med en önskan att arbeta med människor, fann han till slut yrket som läkare.
Alois föddes i ett välbärgat hem och hade jurist och präst i sin direkta släkt, yrken som traditionellt innebar mycket mänsklig kontakt. Trots att hans starka sida var naturvetenskapliga ämnen, insåg han att en framtid som ensam kemist eller fysiker inte skulle passa honom. Läkaryrket blev därför en klok kompromiss, där han kunde kombinera sitt vetenskapliga intresse med möten med människor.
Efter studier vid flera tyska universitet examinerades Alois 1887 med en uppmärksammad uppsats om vaxproducerande körtlar i människoörat. Detta tidiga intresse för öronvax var dock kortlivat. Han kom snart att specialisera sig på nervsystemet, med ett särskilt fokus på hjärnan och demenssjukdomar.
En vändpunkt kom 1892 då Alois kallades till Algeriet för att hjälpa en kollega med en demenssjuk diamanthandlare. Väl där kunde han inte rädda patientens liv, men han inledde en relation med dennes änka, Cecilie. Trots att hon inte beskrivs som vacker, hade hon stil och framför allt pengar. Efter att ha friat till Alois gifte de sig 1894 och fick tre barn. Cecilies förmögenhet möjliggjorde för Alois att publicera sina forskningsrön.
Hans stora genombrott kom i november 1901 i Frankfurt am Main. Som överläkare mötte han patienten Auguste D, en 51-årig kvinna med förvirring och minnesproblem. Trots Alois försök att hjälpa henne, försämrades hennes tillstånd med hallucinationer. Han insåg att hon led av en obotlig sjukdom.
Efter att ha flyttat till München 1903, dog Auguste D två år senare. Alois fick möjlighet att obducera henne och fann då märkliga förändringar i hjärnan. Vid en läkarsymposium i November 1906 presenterade han sina rön, men de väckte inget större intresse då psykoanalysen dominerade. Året därpå började dock kollegorna inse värdet i hans upptäckter. Sjukdomen fick slutligen sitt namn 1910, döpt efter Alois.
Alois avled 1915, men sjukdomen han upptäckt fortsatte att bli mer aktuell i takt med att människors livslängd ökade. Kändisar som Rita Hayworth och Ronald Reagan drabbades senare av sjukdomen, vilket gav den ett ”mänskligt ansikte”. Upptäckten av denna sjukdom gjorde Alois odödlig.
