Forskning visar att Kalmartrakten var en attraktiv plats att leva på redan under stenåldern, med bofasta jägare och jordbrukare för 5000 år sedan.
Forskarna räknar med att det för femtusen år sedan, under yngre stenåldern, fanns cirka 40 000 invånare i hela det geografiska område som vi numera benämner Sverige. I dag bor ungefär lika många människor enbart i Kalmar kommun.
De första kalmariterna ankom förmodligen till trakten redan för snart 9 000 år sedan, det vill säga under äldre stenåldern. Detta inträffade ganska kort efter det att inlandsisen hade dragit sig tillbaka och området blivit beboeligt. Möjligen slog sig de första kalmariterna ner i området vid Tingby och byggde sin hydda där, inte så långt från kusten.
De första nybyggarna i vårt område var jägare och ägnade sig främst åt jakt, fiske och samlande av bär, frukter, nötter och annan ätlig växtlighet. Det var glest mellan boplatserna vid den tiden, men vi vet att åtminstone en familj redan hade bosatt sig på Öland, närmare bestämt i trakterna kring Övra Vannborga.
Kalmar under yngre stenåldern
Men vi återvänder nu till yngre stenåldern och föreställer oss att vi befinner oss i Kalmar för 5 000 år sedan. Kartan visar att området kan beskrivas som ett skärgårdslandskap med ett flertal större och mindre öar och många skyddade havsvikar.
Vid den här tiden var området relativt tätbefolkat och ett antal boplatser fanns såväl i söder som i norr. Området kring Tingby och Dörby i söder och trakterna kring Djurängen i norr var populära. I dessa områden har man genom tiderna återfunnit ansenliga mängder av lämningar från stenåldern, främst förstås i form av verktyg tillverkade av sten.
Jägare som bönder
Jordbruk hade redan förekommit i ungefär tusen år. Man odlade enkla varianter av vete och korn samt hyste boskap såsom kor, grisar, får och getter. Av säden kunde man framställa såväl föda i form av gröt som dryck bestående av öl. Bönderna byggde oftast lite större långhus i vilka ett par familjer kunde bo tillsammans. Jordbruket var arbetskrävande och många behövde hjälpas åt med odlingar och boskap.
Jägare
Utmed kusterna var fortfarande jägarfamiljer bosatta i sina hyddor. Dessa var oftast runda och mindre än böndernas långhus. I varje hydda bodde vanligtvis endast en familj, men en boplats kunde rymma ett flertal hyddor och sammantaget således en större grupp invånare. Jägarna använde sig bland annat av pilbåge och spjut samt metkrok, harpun och yxa. Det viktigaste bytet var kanske säl. Sälens kött var näringsrikt och skinnet kunde användas vid tillverkning av flera av vardagens viktigaste föremål såsom kläder och skor. Ofta täcktes dessutom hyddorna med sälskinn och ibland hände det att någon också behärskade konsten att på en träram bygga en skinnbåt. En sådan skulle blötas med jämna mellanrum så att skinnen svällde och höll båten tät.
Vid en boplats för 5 000 år sedan
Vi stannar till vid en boplats i trakterna kring Dörby. Det är en varm sommardag och året är 2979 f.Kr. Boplatsens invånare vistas utomhus. De har byggt sina runda hyddor bara något tiotal meter från stranden. Nu står hyddorna tomma, men beredda att ta emot de boende vid ogynnsamt väder och förstås till natten. Hyddorna är försedda med rökhål vilket gör det möjligt att vid behov kunna elda inomhus.
På stranden leker barnen med kottar och stenar. Några barn fiskar med metspön försedda med krokar tillverkade av ben. Ett par personer är i färd med att hänga upp rensade fiskar på en torkställning. Några eldar, omgärdade av stenar, brinner vid strandkanten.
En man och en kvinna befinner sig ute på vikens vatten i en båt för att fiska, och ytterligare någon vadar i vattnet intill stranden i förhoppning om att kunna ta en stor fisk med sin harpun. På en berghäll, inte långt från hyddorna, sitter en äldre man och syr i ett par sälskinn. Kanske ska det bli ett klädesplagg eller rent av en ny skinnbåt.
Bra plats att bo på
Klimatet för femtusen år sedan var gynnsamt i trakterna kring Kalmar. Under sommarhalvåret var det varmt om dagarna och nätterna var ljumma. I havet fanns gott om såväl fisk som säl, och försörjningen var tryggad för stenålderns kalmariter. De hade valt en synnerligen bra plats att bosätta sig på.
Referenser: arkeologen Karl Alfred Gustavsson som på 1920-talet gjorde viktiga stenåldersfynd både i trakterna kring Kalmar och på Öland, samt arkeologen Niclas Björck som på senare tid lärt oss att bättre förstå jägarstenåldern i östra Sverige.
