Alla har vi minnen från barndomens påskfirande. Jag tänker glatt tillbaka på skollovet, maten, musten, äggknackningen – trots att jag aldrig åt äggen – och kusinerna som kom på besök från storstaden.
Alla har vi minnen från barndomens påskfirande. Jag tänker glatt tillbaka på skollovet, maten, musten, äggknackningen – trots att jag aldrig åt äggen – och kusinerna som kom på besök från storstaden.
Och godiset. Glöm inte godiset. Det var inte bortskämd den tiden, så när tillfälle väl gavs fick man se till att vara framme och roffa åt sig. Så viktigt var godiset att en nästan trivial händelse i påsk har etsat sig fast i minnet.
En eller flera av syskonen minns det kanske på ett annat sätt, men nu är det inte dem som skriver i KalmarPosten, så min version gäller.
En moster hade under några år en leksaksaffär i Stockholm i vilken hon även sålde godis, så när hon och hennes familj kom till Öland till påsk visste man att de skulle ha välfyllda påskägg med sig. Fyllda med spännande godis som inte gick att köpa på Sven-Arnolds i Källa.
Den aktuella dagen, påskafton eller påskdagen, var en fin vårdag, vill jag minnas.
Men antingen hade snön precis smält, eller så hade det regnat, för det var väldigt vått ute.
I väntan på kvällens firande med släkten hade vi gått ut för att hitta något att roa oss med – vilket tydligen var att klafsa runt i en åker som var lika mycket vatten som jord.
Eventuellt lekte vi kvicksand, eller så skulle vi bara till andra sidan av åkern utan att begripa att det var smartare att gå runt.
Gummistövlarna sögs fast i gyttjan och varje kliv var en utmaning. Du var nöjd om stöveln följde med upp och inte bara din strumpklädda fot, och att du höll balansen och inte gick på näsan i geggan.
Där befinner vi oss på en gyttjeåker intill väg 136 när vi plötsligt ser bilen med moster, hennes man och våra kusiner köra förbi och svänga in mot vårt hus.
Eller, mostrar och kusiner får ursäktas, men det jag ser för mitt inre när bilen far förbi är mängder av godis.
Godis som nu anländer hemma hos oss, medan vi står där och knappt kommer sig fram eller tillbaka.
Panik. På riktigt.
Det finns ingen riktig pay-off på historien, jag ber om ursäkt för det. Vi tog oss hem, vi fick godis, vi hade ännu en fin påsk. Men det tar jag bara för givet, för typ det enda jag minns är att sitta fast när godiset anlände.
Ha nu allihop en så fin påsk ni kan ha under rådande förhållanden. Var ute i naturen, det mår vi alla bra av, men håll borta från gyttoråkrar!
