En artikel i Expressen om en ung kvinna som åt så mycket morötter att hon blev orange, och hur detta fick henne att reflektera över blekhet kontra en gyllene hudton, har fått skribenten att minnas sina egna tonårsfavoriter.
I veckan läste jag en artikel i Expressen om en ung kvinna som åt så mycket morötter att hon blev orange. När det var som värst åt hon ett kilo morötter om dagen, och när hennes hudfärg började skifta i orange i tonåren var läkare oroliga att det kunde vara något fel på levern. Hennes handflator, fotsulor, knän och armbågar blev orangea.
Kvinnan provade att sluta äta morötter för att se hur det påverkade hennes hudfärg. Hon beskrev upplevelsen för tidningen: ”Så jag kände att det krävde så himla mycket mental styrka att inte äta morötter. Men under den tiden så blev jag ju mindre orange och mer ursköljt blek. Men jag är ju hellre lite orange än blek.”
Skribenten förstår henne fullt ut och drar paralleller till sina egna tonårsvanor. Om hen hade fått hudfärgen av en perfekt rostad macka, hade det antagligen inte påverkat intaget av en halv limpa rostbröd om dagen. Varenda dag efter skolan gick brödrosten varm och rostmackor åts samtidigt som tv-program som ”Pacific Blue”, med cykelpoliser som patrullerade Santa Monica, tittades på.
Skribenten menar att ett kilo morötter om dagen är nyttigare än en limpa rostbröd, men undrar vem som kan höra vad cykelpoliserna säger om man knaprar i sig morötter. Det är den enda anledningen till att det blev rostmackor istället för något nyttigt som morötter för skribenten.
När det gäller soffläge och linjär tv, kan skribenten sakna det ibland när en timme läggs på att välja program hos olika streamingtjänster. Det beskrivs som att gå till en pizzeria med 180 olika sorter att välja på, och att det ibland är bättre att bara ha fyra alternativ.
Skribenten önskar mer ”Pacific Blue”, då det går att slappna av ordentligt utan att behöva engagera sig. Det går att blunda fem minuter och ändå veta exakt vad som har hänt och vad som kommer att hända.
