En passagerare berättar om en bussfärd från sjukhuset där en ung mor med en barnvagn sitter mittemot. Barnet, cirka sex månader gammalt, har ögonkontakt med modern medan hon börjar utföra tydliga handrörelser framför barnet.
Låt mig få berätta. Jag åker buss från sjukhuset, vid hållplatsen Centralen stiger en slank ung mor med en barnvagn. Hon sitter mitt emot mig. Vi har gången emellan oss; barnvagnen med en uppskattningsvis cirka sex månader gammal bebis är vänd mot henne. Hon vilar armbågarna mot räcket. Barnet och modern har ögonkontakt, och så börjar en performans.
Barnet tappar nappen, hojtar till en enda gång, men till min häpnad får hans lilla hand tag i nappen och nappen kommer snabbt på munplats igen. Detta upprepas några gånger. Han vet var nappen finns och tar den! Modern ser på. Så håller hon upp sina händer och utför tydliga handrörelser framför barnet. Det ser nästan ut som dövspråk och hon avslutar med handklappning ljudlöst. Barnet och modern har stadig ögonkontakt. Varje gång modern avslutar med handklappning för barnet ihop sina små händer och gör som modern. Det upprepas gång på gång, till min häpnad, med en så liten bebis!
Det är ingen tvekan om att modern har en fantastisk hjärnpåverkan på sitt mycket lilla barn, med den fasthållande blicken och med de talande händerna – vilken föreställning.
Nå, nu är det så, att jag råkar vara av den fasta övertygelsen att små barns tänk skall hållas i verkligheten. Man skall inte läsa fantasy- eller fiktionsberättelser (om spöken, troll, feer, djur som pratar och annat knytt). Astrid Lindgren och Enid Blyton skrev sagor om barn, och dem kan man läsa. Att intressera och stimulera de små för fakta – att hålla dem borta från tankeflykt och flum – motverkar med sannolikhet den psykiska ohälsa som barn numera sägs drabbas av, leds in i kanske?
Modern med babyn på bussen vill jag hylla. Hon visste nog vad hon sysslade med. Ingen mobil där inte!
