Stadsmissionens nya rapport belyser den ”dolda hemlösheten” där individer saknar egen bostad men inte syns i den officiella statistiken. Rapporten, med nationellt perspektiv, inkluderar även problembilder från Kalmar kommun.
Stadsmissionens Hemlöshetsrapport för 2024 fokuserar på den dolda hemlösheten. Rapporten har ett nationellt perspektiv, men även problem i Kalmar kommun finns representerade.
– Det är inte för intet man kallar det för dold hemlöshet, säger Katarina Borgemo, områdeschef för Stadsmissionen Kalmars sociala verksamheter.
KALMAR Förutom sina lokala åtaganden sitter Katarina Borgemo med i en nationell grupp inom Stadsmissionen gällande hemlöshet och har också ett finger med i Hemlöshetsrapportens utformning.
– Det finns tio stycken stadsmissioner i landet och vi vill ha så bred beskrivning av läget som möjligt. Sedan är det ju så att hemlöshet finns överallt. I den här rapporten lyfter vi särskilt den dolda hemlösheten, för det finns så många som går under radarn för all statistik, säger Katarina Borgemo.
Den dolda hemlösheten innebär bland annat att man som individ inte kan komma in på bostadsmarknaden själv och hoppar runt bland olika boenden.
– Man kanske har skulder eller ett avtjänat fängelsestraff. Du har straffat ut dig själv på något sätt och blir hänvisad till svarta marknaden, andrahandskontrakt, dyra hyror och korta kontrakt som gör det osäkert. Jag har ett exempel på en mamma med tre barn som fick en vecka på sig att flytta. Då är det tufft att hitta en ny bostad, packa och flytta med tre barn.
Att dessa personer inte fångas upp av myndigheter är inte så konstigt, menar Katarina. Det är inte alltid hos myndigheterna man söker efter en hjälpande hand.
– Man vänder sig inte till kommunen. Man får svaret från Socialförvaltningen att de inte är en bostadsförmedling. Man ses som en kapabel person och ska lösa sitt boende själv, det är mer om man har en funktionsnedsättning eller handikapp som man får hjälp med boende, säger Katarina och fortsätter:
– Det är inte för intet man kallar det för dold hemlöshet. Jag skulle säga att det finns 30–40 hemlösa personer i Kalmar och då räknar jag inte med unga vuxna som inte lyckas flytta hemifrån. Jag träffade ett par nyss som hade levt bostadslösa i tre år och nu fick de en lägenhet. De hade flyttat runt hos ”vänner” där man fått betala för att bo – med antingen alkohol eller annat. Sedan vet vi också att de som far illa många gånger är kvinnor. De som kanske inte kan komma in på bostadsmarknaden och därför inte kan lämna ett destruktivt förhållande.
Strukturell hemlöshet, att det inte finns lediga bostäder, är ingen problembild som Kalmar kommun står inför. Däremot finns andra utmaningar.
– Det är ett av grundproblemen, det har byggts men det är inte hyror som är rimliga. För den här gruppen av människor behöver man ett alternativ. De vi möter har ofta ingen närstående, socialt nätverk eller någon som kan stötta upp. Det är som en röd tråd – ensamheten. Möter man då myndigheter som har jättemycket krav blir det övermäktigt.
En modell som Stadsmissionen arbetat hårt för kallas för Bostad Först. Det har applicerats på ett antal kommuner i landet och det är något Katarina gärna skulle vilja se implementeras i Kalmar.
”Bostad Först är en strategi för att bekämpa hemlöshet som framhäver bostad som en grundläggande mänsklig rättighet och en central förutsättning för att övervinna andra svårigheter i livet. Genom att erbjuda personer i hemlöshet en permanent bostad som första åtgärd främjas stabilitet och en grundläggande trygghet, vilket skapar utrymme för att tackla andra livsutmaningar som arbetslöshet, psykisk ohälsa eller missbruk”, står det i hemlöshetsrapporten om Bostad Först.
Det är ett annat synsätt än den traditionella där man behöver uppfylla kriterier som exempelvis att avstå narkotika och alkohol innan de tilldelas egen bostad.
– Vi för samtal med Kalmar kommun om detta.
