I Zach Creggers Barbarian möter Tess, en hyrd Airbnb i Detroit, en oförutsägbar skräckresa när Keith öppnar dörren till hennes boende.
Tänk dig att du befinner dig i en nedgången del av Detroit. Det är kolsvart natt, du kan knappt hålla ögonen öppna och ödehusen swishar förbi utanför bilrutan.
När du väl kommer fram till ditt oas, ett någorlunda fräscht Airbnb-boende som du har hyrt, är det redan någon som bor där, någon som har bokat samma boende via en annan sajt.
Hur hade du agerat? Den frågan ställer sig Tess (Georgina Campbell), huvudpersonen i Zach Creggers ”Barbarian”, i realtid när den lika överraskade Keith (Bill Skarsgård) öppnar dörren till hennes boende.
De som har sett tillräckligt mycket skräck kanske försöker sig på att gissa var filmen tar vägen från den öppningen, helt förgäves. Barbarian kunde nämligen inte vara mer oförutsägbar och tar med publiken på en galen resa som sent ska glömmas.
Flera gånger under speltidens gång förändras den i grunden, både tonmässigt och narrativt, och jag beundrar Creggers nästan dumdristiga självförtroende. Den höga skrämselfaktorn, de minnesvärda prestationerna (Justin Long!) och allt annat som en lyckad skräckfilm ska leverera finns också där. Genren har varit oerhört stark hela året men här lyfter den ytterligare ett steg.
