Härom veckan kom jag hem med en jättekartong som innehöll ett ultratyst, elektroniskt vidunder. Det var en ny dammsugare som knappt kunde höras, till skillnad från vår gamla som förde ett sådant oväsen att grannarna bankade i väggen.
Härom veckan kom jag hem med en jättekartong som innehöll ett ultratyst, elektroniskt vidunder. Det var en ny dammsugare som knappt kunde höras, till skillnad från vår gamla som förde ett sådant oväsen att grannarna bankade i väggen. Den gamla dammsugaren sög till slut så dåligt att vi fick stoppa brödsmulor och gruskorn genom munstycket och sedan skaka ner dem. När tomtarna hade dragit för vintern och lämnat barr i hela lägenheten, förstod vi att det vore vansinne att hälla barren i dammsugarslangen.
Vi letade efter en ny maskin och hittade en ”extraordinärt tystgående dammsugare” som inte slog alltför stort hål i plånboken. Den var så tyst att vi ibland fick vända oss om för att se om kontakten satt i. Nu behövde vi inte stoppa in gruskorn i slangen längre, utan allt som kom i närheten av munstycket försvann med ett slurrp.
Instruktionsboken hade kommit bort, så jag fick leta innan jag hittade dammpåsen. Där låg tidningar, dukar, vissna julblommor och annat som maskinen hade sörplat i sig. Hur allt detta fick plats hade jag ingen aning om, det måste vara något med det elektroniska!
Utvecklingen går framåt, men ibland undrar man var den ska sluta när det också finns dammsugare som själva kutar runt på egen hand, som robotar. Det skulle min gamla mormor ha sett, hon som förfasade sig över de nya dammsugarna som kom på 1950-talet och drogs på små medar. Dessa revolutionerade marknaden med en strömbrytare med PÅ- och AV-knapp – förut hade man väl fått sätta i och dra ur kontakten!
En kul grej med de äldre dammsugarna var att några också kunde användas som färgspruta. Då vände man på apparaten och pluggade in slangen ”där bak”, så skulle färgen blåsas ut i ett vackert mönster – fast det kunde ju också ha varit ett aprilskämt! Jag tänkte det vore något när jag skulle måla båten, men kom aldrig så långt, för frun förstod vad jag höll på med och hann avbryta experimentet.
När vi flyttade in i vår nya lägenhet sprang alla om varandra. Trots att vi var tre-fyra man som skyfflade iväg kassar och kartonger i en sådan fart att man till slut inte visste åt vilket håll flytten gick. Jag hojtade och pekade var lådor och kassar skulle stå, men något måste ha gått snett. Det märktes efter några veckor när jag skulle kravla upp till översta hyllan i frysen. Allra överst låg en stor kasse med ett mystiskt innehåll som jag inte sett tidigare. Först trodde vi det var flundror från vår gamla frys, och djupfryst fisk ska tinas upp långsamt i kylskåpet, så jag la in den stenhårda kassen där till nästa dag. På morgonen rann det en brunaktig geggamoja från kylen, som dessutom luktade kaffe! Den odören kom från några upptinade Melittafilter med kaffesump i, som tillsammans med potatisskal och kotlettben flöt omkring i en illaluktande geggamoja från kyl och frys. Någon hade av bara farten också tagit soppåsen och lagt ini frysen! Så kan det alltså gå när man fått upp ångan och det gått för fort!
