Thomaz Ransmyr, 49, är skådespelare, musiker, guide, butiksinnehavare och översättare.
Thomaz Ransmyr har många strängar på sin lyra och många järn i elden. Han är skådespelare, musiker, guide, butiksinnehavare och en skräckfantast. Nu är han aktuell med att skrämma livet ur kändisar i tv-programmet ”Hide and seek” på Kanal 5.
– Jag stänger av klockan, sover en stund till och så börjar man dagen med en känsla av lyx, säger Thomaz Ransmyr om sitt morgon-sätt.
Trots att han är sångare och musiker startar han helst dagen med tystnad. Inget prat och inget ljud. Då blir det en bra dag. Om det är någon som vågar yttra något så vet man aldrig hur det går, haha. Då går jag och muttrar resten av dagen.
Vad är han för typ?
– Jättesvår fråga. En mångsyss-lare som en del ofta uppfattar som ganska förvirrad, men som egentligen inte är det. Jag har ganska många järn i elden och på något sätt lyckas jag få ihop det. Min mormor som inte ger så många komplimanger i van-liga fall sa: ”Du är en levnads-konstnär, du får det alltid att funka.” Många verkar tro att jag är lite förvirrad och udda, det sista stämmer väl kanske. Jag sticker nog ut, även om det aldrig har varit syftet. Jag har aldrig varit in-tresserad av att göra karriär. Jag har sysslat med många olika sa-ker, sålänge jag får ihop det och får göra saker som är roliga. Det är väl meningen med livet på nå-gotsätt.
Kan man kalla dig allkonstnär?
– Jag har alltid varit sångare. Gett ut lite skivor och det ska bli en till. Förrförra året gjorde jag en skiva med dikter. Då jag talade in massatexter som jag skrivit från tonåren till medelåldern där mu-siker från ett antal länder fick musicera ganska fritt från det. Det blev över mina förväntning-ar. Jag blir så himla imponerad av folk.
Han har haft fotoutställning på Himmelsberga om skinnskalle-kulturen, som är väldigt miss-uppfattad. Det blev lite bråk om planscherna för folk rev ner dem.
Sedan har han arbetat på Eke-torps borg som guide och nu ar-betar han på Kalmar slott som guide också.
Han sysslade mycket med skådespel förr. Han var med i en scen i filmen ”Farligt förflutet” från 2001 som är ut-sedd till Sveriges sämsta ac-tionfilm och den sämsta svens-ka filmen någonsin. Han spelar en tysk värsting som pratar med bruten engelska. Sedan har han spelat i en skräckfilm som heter ”Kraftwerk 3714” som är inspelad i Jämtland. Där blir han förvandlad till en köttklump. Han fick ha en stand in till sin köttklump, för hålet var så litet att han inte fick plats i den. En annan bra film han är med i är Killinggängets ”Ben & Gunnar”.
Han flyttade till Nederländerna och bodde där i 10 år. Då lade han skådespeleriet helt åt sidan. Han jobbade som översättare och så var han ute och sjöng. Det vanliga, något som betalar räk-ningarna och något som är ro-ligt.
Han har med en låt på nederländska på en av sina skivor. Det är en ganska känd låt, en av deras gamla Eurovisionlåtar. Originalet är jättebra, men han har hört en massa fruktansvärda covers av den – de fattar inte vad de sjunger. Det är en jättesorglig låt, men låten har blivit så känd att folk bara sjunger den utan att tänka på innehållet.
När han sjöng den på ett ställe i Nederländerna kom en man fram och sa: Det är första gången jag hörde nå-gon sjunga den här låten och förstå vad den betyder.
Du tenderar att hamna åt det mer sorgliga hållet?
– Det blir det. För att jag har det inom mig och det är det som kommer ut. Det beror väl också på vad man har för röst. Men jag försöker väl alltid vara alla till lags. Jag är lugn, snäll, trevlig och vill att alla ska vara på ett gott humör. Men då har man nå-got annat som måste komma ut någon annanstans och då är musik väldigt bra. Jag är lite in-spirerad av Yoko Ono som jag lyssnade mycket på som yngre. Om någon är väldigt sorgsen, då kanske de inte orkar göra något och då kan man till exempel ge-nom musik ge dem en röst – även om de bara sitter och lyss-nar. Det är det jag försökt göra med skivan, ”Nobody”.
Vad har du för mål inom musiken?
– Ha en hit, haha. För det är så där, vad man än skapar så tyck-er man att det är jättebra. Jag älskar att sjunga. Jag vill bara komma ut och sjunga. Nu har jag en massa melodier färdiga, det ska bara bli en skiva. Jag hoppas väl att folk vill lyssna på den sen.
När man sysslar med många saker blir det också stora gap mellan olika projekt. Så det blir ju 10 år från förra plattan för att jag sysslat med andra saker. En låt jag skrivit handlar just om det där. När det går tid mellan olika saker och att man blir äldre. Nu är jag i den åldern där man börjar tänka tillbaka på vad man borde ha gjort eller inte gjort. Men man behöver också tänka på det man faktiskt HAR gjort. Det ska man inte glömma.
Du kommer från Skanör, hur hamnade du på Öland och vad fick dig att stanna?
– Jag har ingen släkt på Öland, men min mormor hade hus här. Det är min anknytning hit. Jag hade ett väldigt roligt arbete på Eketorps borg och har ett givan-de på Kalmar slott. Men framför-allt har jag blivit så bra mottagen här. I Nederländerna är folk lätta att lära känna, men sen kommer man inte under ytan. Det kan vara lite ensamt där trots mycket folk. Men här var det öppna famnen. På hela södra Öland är det aktivitet hela tiden. Folk kanske inte gör något som intresserar mig, men folk gör någonting. Det är en väldigt kreativ trakt skulle jag säga. Öland, och framförallt Alvaret, det är ju aldrig fult. Även en grå-dassig dag är det alltid fint över-allt. Folk kanske ändå mår bra här.
Du är med i Jocke och Jonnas skräckserie Hide and seek på Kanal5 för tredje säsongen. Hur är det att spela in?
– Det är en blandning av skåde-spel och tävlingsprogram. Vi skådespelare är en redneckfa-milj. Vi bor där i vår kåkstad ut-anför en gruva. Det är så att de tävlande ska gömma sig och le-tas upp av Jocke och Jonna. När de är där upptäcker de att de inte är ensamma och att vi kan-ske inte är så trevliga. De är fruktansvärt rädda att vi ska av-slöja var de är men även fruk-tansvärt rädda för oss. Vissa kan göra som Polly i Dollystyle som slängde sin peruk till mig. Jag försöker ge tillbaka den till henne några avsnitt senare men hon är fortfarande livrädd för mig. Jag har ju vanan sen innan eftersom jag arbetat i Gröna Lunds spökhus. Jag vet lite hur folk kan komma att reagera. Jag har hennes peruk här hemma nu.
Vad är tjusningen med att bli skrämd?
– Lite att man släpper taget. Det är skillnad att bli skrämd som ett nöje mot på riktigt. Här vet man ju att man överlever och att det inte är farligt. Jag tittar också mycket på gamla skräckfilmer, men då sitter man säkert och vet att det bara är en film. Det är väl ett sätt att hantera den verk-liga ondskan som finns där ute.
Du har en butik i Mörbylånga också, Månskuggan, berätta!
– Vi öppnade våren förra året. Vi ville både göra något för Mörby-långa och när jag ändå sitter hemma och gör översättningar till några företag då kan jag lika gärna ha en butik. Sedan vill jag också slå ett slag för subkultu-rerna, skinnskallekulturen och punken. Vi tjänar inget på det, men det känns bra i hjärtat.
Hur tacklar du en motgång?
– Först blir det panik och sen sjunker det in. Sedan någon-stans kan jag tänka hur jag ska skapa något utifrån det så det blir en mening med det. Man kan skriva en låt till exempel. Man kan dra nytta av det tråkiga som händer i livet till det kreativa.
Har du något smultronställe?
– Jag älskar att åka till de lite mindre kända fornborgarna. Vissa ligger lite otillgängligt och där kan man sitta bland mur-rester försvinna i sin egen värld.
Vad är fredagsmys för dig?
– Det är att sitta hemma och titta på skräckfilm med min fäst-man.
Har du en favoritskräckfilm?
– Poltergeist. Det är en rysligt bra film. Det är en film man kan se många gånger. Det berättar sakta och det kryper sig på en. Så otroligt välgjord.
Vad ser du fram emot nu?
– Att få börja göra musik igen och se den nya säsongen av Hide and seek. Jag har inte sett den än!
