Första världskrigets slut var 1945, men dess effekter fortsatte att prägla Europa under många år. Författaren minns en julfärd till Frankrike på 1950-talet, en resa som kantades av tågbysten, krigsrester och en burk hemgjord löksill.
Ibland känner man sig verkligen gammal! Förra året var det ”bara” 80 år sedan Andra Världskriget slutade och engelsmännen, med sina allierade, föstes ihop av Nazityskarna på stränderna vid franska Dunkerque för att försöka ta sig över till England.
Det var i slutet på 1950-talet som jag skulle få åka tåg ända ner till det som fanns kvar av denna franska hamnstad för att fira jul med min pappa, som jag inte sett på nästan två år. Han var överstyrman på en tankbåt som låg i Dunkerque vid Engelska kanalen, så det blev en bra bit att åka.
På den tiden gick det inga direkttåg mer än på de riktigt stora sträckorna och därför blev det ett evinnerligt bytande. Men det var ingen risk att man somnade till mellan bytesstationerna, för SJ:s ånglok tuffade på över de knaggliga rälsskarvarna som gjorde att britterna i hela kupén skakade! Det var knappt konduktören kunde hålla balansen när han skulle klippa biljetterna! Efter Alvesta byttes tuffe-tuffe tåget ut mot ett ellok, och jag tyckte att man riktigt ”flög fram” ner till Malmö. Sen blev det färja över till Köpenhamn och jag kände hur den stora världen kom emot mig på ”Hovedbanegården i Kobenhavn” med cigarrökande damer som halsade Tuborgflaskor. Jag vet inte hur många gånger jag blev tvingad att stiga av på perronger med konstiga namn och så upp igen på nästa tåg innan jag till slut var framme.
Under hela resan höll jag ett stadigt tag om min julklapp till pappa: en stor burk med heminlagd löksill (!), som jag visste att han skulle tycka om, eftersom han hade varit borta i ganska många år bl.a. på grund av efterverkningarna av Andra Världskriget och den minspärr (”Skagerakspärren”) som tyskarna lagt ut från Norges sydkust till Danmarks nordspets. Det fanns visserligen några minsvepta leder, men fortfarande kunde en och annan lömsk hornmina driva omkring där man minst anade det.
Det såg inte särskilt trevligt ut när jag tittade genom tågfönstret på vägen ner genom norra Europa. Efter kriget fanns det fortfarande sönderbombade hus och järnvägsstationer nästan överallt, som man varken haft tid eller råd till att bygga upp på nytt. Vid varje gräns fanns det också tullgubbar, som hade ett par fullt utrustade militärpoliser med sig, och de skulle rota i mina väskor och kolla pass och biljetter – och naturligtvis också min sillburk!
Men med lite engelska och hjälplig tyska klarade jag mig genom både Danmark, Västtyskland och Holland. Hittills hade det ju gått, men det blev värre vid franska gränsen, där inte mindre än två ”douaniers” och en ”gendarme” vred och vände på den inlagda sillen medan de slog i sina handböcker och kliade sig i huvudet. Jag hade ett litet skollexikon med mig och försökte förklara att ”les harengs sont un cadeau å mon papa marinés å Noel” (”den inlagda sillen är en gåva till min pappa till jul”) eller hur orden hamnade. Jag vet inte om de trodde att pappa var en marinerad jultomte, men med denna flytande franska lyckades jag i alla fall prångla igenom burken!
Jag blev jätteglad när tåget till slut bromsade in och jag kunde läsa på stationsskylten DUNKERQUE. På den tiden var det inte så vanligt att man flaggade med skyltar med resenärernas namn som skulle hämtas, men skeppsmäklaren som skulle köra mig till hamnen förstod väl ändå vem jag var som stod på perrongen med en burk löksill under armen och såg vimmelkantig ut!
Det fanns inte mycket kvar av Dunkerque, nästan hela hamnområdet var raserat med kringströdda fartygsvrak och i hamnbassängerna stack sönderskjutna U-båtar upp med sina spöklika torn. Några jättestora kanoner, som var placerade på Hitlers ”Atlantvallen”, liknade mest enorma korkskruvar. Naturligtvis hade jag hört talas om evakueringen av engelska soldater och allierade som tyskarna trängt ihop på stränderna vid Dunkerque, men på den tiden fanns inte det evinnerliga tjatande i radio stup i kvarten om allt eländes elände, och TV hade inte blivit vanlig än, eller andra ”sociala medier” heller.
Det blev ett hjärtligt återseende när jag till slut kom ombord och fick krama om min far och den långväga sillen fick en strykande åtgång. Själv fick jag en bunt med ”franska bilder”, ja, det var inte så osedligt som det låter, utan den bestod av en bunt Kalle Anka-tidningar, fast alla ankorna talade bara franska! Fransmännen är ju kända för att inte vilja använda engelska ord, och 1957 hette Kalle Anka faktiskt ”Donald Duck”också på franska!
Minnena av det sönderbombade Europa satte djupa spår i min tonårssjäl, och jag önskade av hela mitt hjärta att något sådant hemskt aldrig skulle få hända igen.
