En ung flickas försvinnande för 25 år sedan är utgångspunkten för spänningsromanen ”Fasad”. Boken rör sig mellan tonåringars liv på 90-talet, ett modernt teve-produktionsbolag och en polis med ett eget trauma.
1995 försvinner den sextonåriga flickan Gabby spårlöst i Kalmar. Fallet är fortfarande olöst tjugofem år senare. Sanna Lundgren, som arbetar med reality-TV i Stockholm, åker till Kalmar för att göra en dokumentär om fallet. Hon bodde själv i Kalmar vid tiden för försvinnandet och gick på samma skola som Gabby.
När Sanna söker upp och intervjuar gamla skol-kamrater till Gabby kommer hon i kontakt med polisinspektör Elisabeth Hallman. Trots att hennes chef uttryckligen förbjudit henne att rota i det gamla fallet dras Elisabeth in i utredningen. Parallellt med återblickar från tiden för försvinnandet får vi följa Sannas och Elisabeths försök att komma fram till sanningen om vad som hände Gabby.
Språket i ”Fasad” är rappt och snärtigt. Författarna verkar ha haft roligt när de presenterar en nästintill farsartad skildring av en inkompetent polischef, en omisskännlig imitation av Leif GW Persson och en skamlös chef för tevebolaget som inte tvekar att gå över lik för att göra ”bra” teve.
I dessa avsnitt och i stycken som okritiskt beskriver Kalmar är det tydligt att det är författarnas röst man hör. Men det behöver inte vara fel. Berättelsen är spännande och bitvis både rolig och dramatisk.
Det som däremot kan uppfattas som lite problematiskt är att de nu vuxna gamla skolkamraterna till Gabby låter, och beter sig, som om de fortfarande vore sexton år när de intervjuas om händelserna 1995. Att de i verkligheten på det här sättet, utan protester eller invändningar, skulle ha gått med på att bli filmade i oförberedda intervjuer för en teveproduktion som de inte vet någonting om, tycks också lite väl orealistiskt, även om intervjuaren var en gammal skolkamrat.
